Receptblocket fram, oj då, inte det för särskilda läkemedel, bara det vanliga, finns i min väska. Får duga ändå för 25 Sobril, med noggrant angivande av antal och styrka. Tio av mina medhavda Imovane tas tacksamt emot, föräldrarna anar förstås inte att de är doktorns egna. Så börjar det kännas rätt att bryta upp. Prästen lovar titta in i morgon, "efter konfirmanderna". Bra, det kan ju inte jag göra, så här långt från mitt eget distrikt. Den långa vägen hem med tankarna kvar hos de båda i huset, kommer de att få någon sömn? Finner de vägen till delade känslor?

Och de mer praktiska funderingarna: bensinen på det röda, räcker hem, men tänk om det blir mer i natt? Nej, osannolikt, en sådan här tur en vardagsnatt borde räcka. Men tänk om? Strax före midnatt svänger jag in på bensinmacken nära min vårdcentral, full tank. Funderar på en chokladbit för att få bort den bittra kaffesmaken, men för trött. Hem…

Unghunden tar emot hemma med sömniga slickar, gammeltaxen och maken sover djupt och sonen (i samma ålder som den hängde pojken) är ute på nattliga nöjen. Genomtrött, somnar tungt vid ett-tiden.

Klockan 04.20 dags, telefonen väcker och mekaniskt tar jag emot beskedet: död lastbilschaufför på färjan som är på väg in till hamnstaden i vårt distrikt, segnat ner död i många vittnes närvaro vid tvåtiden. Nationalitet oklar, troligen från grannlandet. Polisen som ringer anvisar att jag skall köra in i hamnområdet, "ända fram till färjan; den ser du nog". Jaha, vad finns annat att göra? Jag har sovit 3 timmar drygt, men ett reservbatteri börjar ticka i kroppen, lite förvirrande. När tar det batteriet slut? Är det pålitligt?

På med kläderna, hundarna släpps ut på tidigt morgonkiss, medan jag får i mig lite Proviva. Ett problem mal: jag använde den sista dödsbevisblanketten till den unge mannen, hur reda ut detta? Jo: ringa till akuten på hamnstadens lasarett, där man lovar bistå.

Så iväg igen. Samma väg, samma stjärnor, samma trötta tankar på eventuella rådjur i dikena. Men går bra. Med två dödsintygsblanketter generöst skänkta från akuten ("du får en extra om det blir mer i natt…") vidare till hamnen.

Hur skall jag nu lotsa mig fram här? Mer komplicerat än det lät – förståss. Enstaka lastbilar och järnvägsvagnar, oändliga tomma körfält, ett fåtal hamnanställda att söka orientering hos och två färjor långt ifrån varandra. Attackerar först en ekande tom ankomsthall till den ena – fel färja. Vidare i allt längre krökar, hur kommer man nu till den andra färjan? Hoppsan, nu verkar jag vara på väg upp på en upplyft ramp, tillbaks en lång bit. Parkerar bilen på säkert område vid en grävmaskin långt ifrån färjan, men där skall väl inte framstormande lastbilar krossa den. Bara jag hittar tillbaks igen…

Hembesöksväskan i näven, travar runt, försöker tränga in i färjan där järnvägsvagnarna lastas, men det är fel. Uppför trappan, pekar över larmet en hamnarbetare. Vilken trappa? Den leder ju bara upp till en upphissad ramp. Medan jag traskar runt, ringer mobiltelefonen, polisen som undrar om doktorn behöver hjälp kanske. Jo, det kan man ju säga.

Äntligen inne i färjan och visas runt i tomma kafeterior och korridorer. Där ligger på en bår den medelålders norrmannen. Passet finns, men för övrigt inte mycket känt. Begravningspersonal på plats. Blir nödtorftig undersökning av den döda kroppen denna gång med (rättsmedicinaren från Borlängesymposiet lyckligtvis inte vittne). Har denna gång chans att kolla pupillreflexerna. Lyssnar över hjärtat, känner över bröstet – inga tecken till pacemaker. Poliser och begravningspersonal försäkrar att det enda de vill ha är transportsedel och dödsbevis. Sätter mig i trappan och skriver med papprena i knät. Förvirrande med det annorlunda sättet att markera födelsedatum i det norska passet. Min trötta hjärna uppfattar att man inte kan vara född den 57:nde dagen. Djupt tacksam att inga anhöriga finns tillstädes, jag är tom på känslor vid det här laget och ser på den döde som ett föremål. Funderar ett tag över hur jag skall spåra den som eventuellt kan utfärda dödsorsaksintyget, ser framför mig en måndag med otaliga internationella telefonsamtal, men poliserna lovar ta sig an. De leder mig sedan tacknämligt nog ut ur färjan (skulle inte hittat själv i första taget) och vad mera är – kör mig tillbaks till min lilla röda bil och lotsar mig ut ur hamnen.

De tror mig nog inte om mycket, en av dem kliver ur bilen för att peka ut färdriktningen mot min hemstad. Jag vinkar adjö.

Hemväg igen. Ingen säker bilförare precis. Tänker på min morbror, den enda medicinaren i min släkt av lanthandlare. Han var verksam som provinsialläkare i bohuslänsk landsbygd. Jag har träffat hans efterträdare, som berättat hur befolkningen vid hans ankomst till orten pekade ut sevärdheterna: där är kurvan där doktorn före dig körde av vägen en vinternatt med hembesök och där somnade han vid ratten och kom ut mellan träden…

Nu gäller det att själv komma helbrägda hem. Morgonen gryr över slätten, verkligen tid för viltet att röra på sig, men inga rådjur den här gången heller. 15 km kvar till hemstaden, nu sköljer tröttheten över mig i tunga sjok. Bara en liten bit kvar. Trippmätaren står på 221 km efter nattens äventyr. Såja, hemma strax före sju. Hundarna hälsar entusiastiskt och vill ut igen. Jag halvsover på köksstolen medan jag väntar att taxen skall bli klar med sitt metodiska genomsnusande. I säng som en tung klump. Småfebrig, hostig och alla muskler värker, men sova, sova…

Tänker nästa dag på våra diskussioner i veckan i lokala dlf: jourbefrielse efter 55 år? Finns ju bara en rekommendation från Läkarförbundet och dessutom gäller den bara sjukhusbunden jour … Är nätter som den ovan beskrivna mindre påfrestande? Men vem skall ta nattpassen när vi alla är jämnåriga? Kommer ST-läkarna? Unga och raska, redo ta över stafettstaven…

M-L Jönsso
distriktsläkare