Fredagkväll: beredskaps-jour. Hård vecka bakom mig. Kvällsevenemang ett par kvällar. Efterdy-ningar av befolkningens influensaepidemi och för mig själv "lilla influensan", som grumlat infektionspanoramat med att erbjuda bara måttlig feber, men annars övriga besvär i form av muskelvärk, hosta och en magnifik trötthet.

Ack ja, hela veckan av detta lämnade en matt trasa av distriktsläkaren på fredagskvällen. Jouren lugn hittills, inget fredagskvällsvårdintyg vid femtiden med vidhängande grums över kollegor som borde anat och avstyrt. Nej, en tyst telefon och växande förhoppningar att komma tidigt i säng med febriga lemmar.

Så klockan 21.05 samtal från SOS-alarm: vänlig röst som t o m beklagar. Men ett suicid fem mil iväg, en ung pojke, psykiskt sjuk. Ett föräldrapar att försöka bistå. Ambulans och polis på plats och kanske präst på väg. Detaljerad vägbeskrivning. Så iväg, men efter ett par km kom tanken: katten också, jag har bara den egna hembesöksväskan med mig och inte den stora otympliga jourväskan, som står kvar på vårdcentralen. Och där har larmet just gått på. Lugnande tabletter kommer nog att behövas. Har jag hemma? Jo, en liten förpackning av Imovane finns. Vänder bilen, hem i snabb takt, i väg igen med Imovanen i väskan.

Skönt att vägarna är snöfria och det är stjärnklart. Få se nu, är rådjuren ute i stråket nära vår vårdcentral? Tre kollegor har krockat med rådjur här i vinter. Nej, det går bra, tankarna fladdrar. Vad väntar? Kom ihåg: du själv i bakgrunden och familjen du möter skall styra dina tankar och känslor. Döden kallar, som de sa på SFAM-mötet i Borlänge. Onaturligt dödsfall förvisso, inte remiss till rättsmedicin, det är polisens sak att ta ställning till. Han hade hängt sig. Ute i trädgården. Vilken syn väntar? Hänger han kvar? Hur var det nu med vägen? Andra huset till vänster efter vägskylten. Ja, där är den och där syns mängder av blinkande utryckningsfordon. Ambulanspersonalens uniformer skymtar genom fönstret. Så nu är jag mitt i det.

Jag leds runtom till baksidan, där den unge mannen ligger övertäckt på en bår. Inte mycket att se i mörkret, lyssnar över hjärtat, och kan nätt och jämnt skönja pupillerna, det får räcka. Sköterskan från ambulansen räcker över en rak ekg-remsa och ger klockslagen. Berättar att mamman och pappan väntar därinne, "de är ganska bittra över sjukvården, som inte hjälpt dem med pojkens sjukdom".

Dags att gå in. Prästen har kommit och ett förvirrat ögonblick håller jag på att ta fel på honom och pappan. Sätter mig i soffan bredvid mamman, lägger en arm om henne, hon har bara delvis tagit till sig vad som hänt. Låter henne berätta, interfolierat av pappan, som har närmare till tårarna, mammans sorg mer förstelnad.

Det blir jag och föräldrarna som pratar, först efter ett tag kommer prästen in i samtalet och mellan oss två växer sedan ett stadigt växande samspel fram. Övriga lämnar efter hand huset, de två generade unga poliserna, de mer vana ambulansskötarna. Vi pratar och bilden växer fram av den 22-årige sonen som för 3–4 år sedan drabbades av schizofreni. En varm familjesammanhållning. Hur föräldrarna ordnat sitt yrkesliv så att någon av dem kunde vara hemma och övervaka sonen, som fått flytta hem till mamma och pappa igen sedan han blev sjuk. Föräldraföreningen som de gått in och hur de försökt läsa allt de kom över om schizofreni. Frågorna, länge vända och vridna på, varför blev deras snälle och intelligente pojke sjuk? Inget fanns ju i släkten. Kunde de har gjort något annorlunda?