I den här utgåvan av tidningen hade vi tänkt presentera fackliga aktiviteter i Västernorrland. Jag tog kontakt med lokalavdelningen och fick då veta att verksamheten gick på sparlåga. En interimsstyrelse hade tills vidare formellt tagit på sig det fackliga uppdraget. Sådant väcker förstås tankar i skallen på en gammal förtroendeman.

Vi som engagerat oss centralt är naturligtvis intresserade av att så många medlemmar som möjligt arbetar lokalt med de fackliga frågorna. När så inte sker, finns det anledning att lyfta fram orsakerna till detta. Man kan tänka sig flera skäl, exempelvis:

• vi är en uttröttad allmänläkarkår som inte orkar med något annat än jobbet.
  
• det är brist på frågor som engagerar medlemmarna.
  
• vi är drabbade av uppgivna stämningar: "Det är ingen idé att jag bryr mig, det går ändå inte påverka utvecklingen".
  
• DLF:s centrala styrelse tillvaratar våra intressen så väl att vi inte behöver lägga oss i utvecklingen(?)
  
• en utspridd primärvård gör det svårt för allmänläkarna att träffas för att diskutera angelägna frågor.
  
• Säkert finns det ytterligare en rad med orsaker, som gör att den fackliga aktiviteten på lokal nivå kan vara låg. Men är den oviktig? Skall den lågprioriteras?

Under åren har jag själv lagt ner mycket tid på fackligt arbete, varav sju år i den centrala styrelsen. Angelägna frågor har inte saknats: Ständiga organisationsförändringar, Ädel-reformen, husläkarlagen, husläkarlagens avskaffande, försämrad arbetsmiljö, primärvårdens underbemanning, stora besparingar i sjukvården, nya arbetsuppgifter för allmänläkarna osv.

Det är förvisso på det viset, att ingen läkarfacklig epok har tillnärmelsevis varit så oerhört laddad och växlingsrik som just 90-talet. Det har varit jobbigt för alla, och inte minst för oss som utåt skulle föra kårens talan och värna om våra intressen.

Ofta har vi fått kritik och ibland har man sagt att: "Facket gör ingenting!" Men det är faktiskt fel, för under de här åren har vi nästan jobbat häcken av oss. Däremot kan det finnas anledning att fundera över, hur vi lyckats med vårt idoga arbete. Under stunder av självklitik kan jag själv ställa mig den frågan. För nog är det mycket som gått snett, och som blev på ett annat sätt än vad vi ville. Ser man på resultatet ur det perspektivet, kan man kanske tycka att facket borde kastat in handduken för länge sedan.

Men när man anfäktas av sådana dystra funderingar, måste man ändå fråga sig hur det skulle gått om distriktsläkarnas fackförening inte hade engagerat sig i alla dessa viktiga frågor. Otvivelaktigt är det så, att våra synpunkter ändå har trängt in till regeringskansliet, departementen, socialutskottet, landstingsförbundet, Socialstyrelsen osv. Förvisso har vi inte styrt utvecklingen, men vi har alldeles säkert påverkat riktningen åt rätt håll. Det känns skönt, och då har inte allt arbete varit förgäves.

Många uppfattar det fackliga slitet som något trist och förstelnat. Som oinitierad tyckte jag så själv en gång i tiden. Det är kanske därför som rekryteringen till styrelseposterna stundom kan gå trögt, och det är synd. Mina egna år med facket har nämligen varit synnerligen intressanta, utvecklande och stimulerande. Jag hoppas verkligen att många kollegor i framtiden skall få samma förmån som jag, och ges tillfälle att uppleva några givande år som förtroendevald i DLF. Det är med vemod som jag nu lämnar min plats och låter stafettpinnen gå vidare till nästa man/kvinna i vår styrelse.

DISTRIKTSLÄKAREN har denna gång en uttalat facklig profil. Den handlar om läkemedelsreformen, vår arbetsmiljö, lönerörelsen, allmänläkarkampanjen och verksamheten på fältet. Det är precis sådant som facket ägnar sig åt, och det är därför vi behöver facket.