Synpunkter på så kallad åldersviktad poängsättning inom listningssystem för primärvården samt vårdkontinuitet och samverkan

I samband med husläkarreformens genomförande för drygt tio år sedan påbörjades en process med så kallad kapiteringsersättning för varje individ som var listad vid valfri vårdcentral och eventuellt namngiven läkare. Efterhand förstod man att det inte var tillräckligt att enbart räkna antalet listade individer utan hänsyn tagen till det individuella vårdbehovet när det gällde att balansera kostnader och tillgång på vårdpersonal i förhållande till aktuella vårdbehov. Inte minst med tanke på att alltfler personer med kroniska sjukdomar och multipla vårdbehov remitterats ut från sjukhusmottagningar till primärvården under hela 1990-talet i samband med rationaliseringar och förkortade vårdtider på remissjukhusen. (Tydligast vad gäller medicin- och geriatriska kliniker). Denna utveckling har fortsatt utan att motsvarande personalförstärkningar har kommit vårdcentralerna till godo, samtidigt som kvalitetskraven gradvis har ökat för stora folksjukdomar som hypertoni, hjärtinkompensation, diabetes och demens. I förlängningen av ovanstående utveckling har vi nu nått fram till begreppet närsjukvård med hopp om effektivare samverkan samt krav på ny omorganisation av svensk primärvård, ett nationellt familjeläkarsystem (Protos) som bland annat innebär relativt mindre betydelse för kapiteringsersättning och större inslag av ersättning i förhållande till antal läkarbesök på mottagningen.

Med ovanstående bakgrund vill jag härmed diskutera den så kallade åldersviktade poängsättningen som skiljer sig mellan olika landsting. Eftersom den har betydelse för vårdcentralens totala budget och även arbets- och ansvarsfördelning inom läkargruppen är det förvånande att det inte blivit mera genomlyst bland annat inom distriktsläkarföreningen. I vårt landsting gäller för närvarande följande poängfördelning: barn 0–14 år poängfaktor 2, 15–64 år faktor 1, 65–74 år faktor 2 och ålder över 75 år faktor 4. Viket innebär att i grunden friska barn mellan 7–14 år (och som vuxit ifrån BVC) beräknas ha samma vårdbehov som hjärt- eller diabetessjuka personer i 65–74 års åldern och att individer i åldersgruppen 55–64 år då flera av våra kända folksjukdomar ofta debuterar har den lägsta poängen 1. Barn med kroniska sjukdomar har som regel direktkontakt med barnklinik eller BUP.

En rimligare poängfördelning enligt min erfarenhet kan vara följande: barn 0–6 år faktor 2, 7–14 år faktor 1, 15–20 år faktor 1 (arbetsrelaterad ohälsa bör omhändertagas vid FHV) 50–64 år faktor 2, 65–74 år faktor 3 och ålder över 75 år faktor 4. Även det indirekta patientarbetet som telefonkontakter (med patienter och vårdteam) och receptskrivande måste räknas med.
Distriktsläkarföreningen har påpekat att beräkningar som utgår från en distriktsläkare per 1500 individer gäller en oselekterad befolkning, ett begrepp som dock är något svårfångat, och i princip innebär att man utgår från en ny vårdcentral. Distriktsläkare som stannat kvar på samma vårdcentral under decennier har rimligen kontinuitet med en större grupp kroniskt sjuka patienter som ofta är äldre och multisjuka. Det är en angelägen uppgift för arbetsgivare, FHV och fack att underlätta för äldre läkare at stanna kvar på sin ordinarie vårdcentral och upprätthålla kontinuiteten. Som dock inte a priori är beroende av listningssystem utan fanns även i stor utsträckning vid tiden för områdesansvar. Den svenska modellen med välutrustade vårdcentraler och satsning på teamarbete inom första ledets sjukvård (eller om man så vill närsjukvård) kanske får en renässans. Frågan är hur stora omorganisationer som behövs för ändamålet. Vad gäller äldresjukvård behöver geriatrikens resurser utökas och dess specialistkompetens behövs inte minst vad gäller demenssjukdomar.

Örjan Andersson
Distriktsläkare
Umeå Vårdcentral