Förra året fick Läkarförbundet sin första kvinnliga ordförande, och den 1 februari i år var det dags för förbundet att få sin första kvinnliga VD.
Uppdraget gick till Catarina Andersson Forsman. Hennes karriär har varit mycket innehållsrik och skiftande, och hon tar över VD-stolen med ett tydligt uppdrag: En driftsbudget i balans till år 2008.
Distriktsläkaren har träffat henne.

Det var inte så länge sedan – närmare bestämt hösten 2002 – som vi satt i samma rum i Läkarförbundets kontor och talade med Lars Andåker, då nyutnämnd VD.
Ungefär ett och ett halvt år senare annonserade han oväntat sin avgång. Enligt uppgift så var det var det ständiga pendlandet som krävde sin tribut.
Catarina kommer ursprungligen från Avesta och vet också hur jobbigt det är med långa pendelresor. Men numer bor hon och hennes familj i Stockholm, så den tiden har hon lämnat bakom sig.

Rensat skrivbord
Catarina är en person som snabbt förmedlar ett intryck av en positiv, nyfiken ärlighet, samtidigt som hon är mån om att vara rak och tydlig.
I media har hon beskrivits som en utpräglad handlingsmänniska, synnerligen kompetent, och en ledare som är intresserad av att föra en dialog. På flera håll vittnas också om hennes utpräglade ordningssinne.
– Jag har svårt att jobba koncentrerat om jag har en massa papper på bordet. Men jag är inte slav under ordning och reda, skrattar hon när vi frågar hur det förhåller sig med den saken.

Forskade före AT
Catarina var klar med sin läkarexamen på KI år 1981, och då valde hon att inte göra sin AT utan i stället fortsätta med forskning.
– Det var mer vanligt på den tiden att man gjorde så, minns hon.
– Idag är det ovanligare, men Läkarförbundet verkar för att vi ska få fler prekliniska forskare.
Det var hennes egen nyfikenhet, samt den spännande miljön inom forskningen som fick henne att välja den vägen.
– Jag fick en tjänst som s.k. ”post-doc” i Maryland, USA. Så jag for dit och det dröjde nästan tre år innan jag kom tillbaka, fortsätter Catarina.
Barnröntgenläkare
Väl hemma igen arbetade hon som studierektor på KI, och varvade sedan sin AT med fortsatt forskning.
– Det fick jag söka dispens från Socialstyrelsen för att få lov till, minns hon.
Forskningen har handlat om autonoma nervsystemet – signalsubstanser, samt hur själva transmissionen fungerar.
– Eftersom min forskning var på anatomiska institutionen var det ett logiskt val för mig att bli röntgenläkare. 1993 var jag klar med min ST.
Direkt därpå byggde Catarina vidare med ytterligare en tvåårig ST-utbildning som resulterade i att hon blev barnröntgenläkare.
– Så från och med 1995 arbetade jag sedan som barnröntgenläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Året därpå blev jag verksamhetschef för Barnröntgen på sjukhuset.

Verksamhetschef
Vad var det då som lockade med att bli verksamhetschef? Svaret på den frågan ger en ganska talande bild av Catarina som person.
– Jag har varit ledare i många sammanhang, och det beror på att jag inte tycker om att sitta tyst, utan talar istället om vad jag tycker och tänker. Så jag tyckte det var intressant att få testa mina idéer i praktiken.
– Det var jättekul! Det som är roligt är att kunna påverka och se hur medarbetare kan växa, förklarar hon.
På den tiden bodde Catarina som sagt med familj i Avesta. För att ta sig till Uppsala och tillbaka innebar det en resa på drygt 20 mil varje dag.
– Dessutom ville barnen ha bättre utbildningsmöjligheter än vad Avesta kunde erbjuda. I det läget fick jag ett erbjudande att komma till Umeå som verksamhetschef där. Det var frestande, så jag tackade ja och så flyttade vi dit.
– Man stod i startgroparna för digitaliseringen i Västerbotten just då, och jag fick leda och vara ansvarig för den processen. Det var en kort period däruppe – men rolig – och vi hann göra väldigt mycket tillsammans.

Chefsuppdrag
Catarina berättar att det var klimatet i Umeå som de inte kunde finna sig till rätta med, och att hon därför snart insåg att hon ville tillbaka. I det läget kom ett nytt erbjudande från Uppsala: Man skulle införa en ny organisation. Var hon intresserad av att bli biträdande sjukhuschef?
Svaret blev ja.
– Jag återvände, och de kommande åren blev en spännande och lärorik tid. Dåvarande sjukhusdirektören Göran Stiernstedt var en inspirerande ledare, och han har sedan dess tjänat som en förebild för mig.
Men telefonen ringde snart igen. Den här gången var det från Socialstyrelsen.
– De undrade om jag var intresserad av en tjänst som chef för tillsynsavdelningen där.
Catarina avslöjar att det var ett svårt beslut att ta. Hon var medveten om att hon inte stannat länge på någon post, och att det kunde se ut som om hon hela tiden hoppade från ett uppdrag till ett annat.
– Det var rent sociala skäl som avgjorde. Fjorton år av pendlande kunde få ett slut, och hela familjen bosatte sig i Stockholm, förklarar hon.

Lyckad tillsyn
Det var alltså Catarina som var högsta ansvarig för den uppmärksammade tillsyn av sjukskrivningsprocessen vars första rapport blev offentlig i februari i år. (Se reportage i DL 2/05, reds anm).
– Jag är stolt över den produkten! Vi har lyckats i projektet – vi har lyckats med att få in bredden i tillsynsaktiviteten.
Catarina säger att hon uppfattar att man tagit emot den positivt i läkarkåren.
– Den har lett till att det finns möjligheter att komma med konkreta åtgärder. Det var mycket löst tyckande innan…
– Dessutom faller den mycket väl tillsammans med Protos – den pekar på vikten av att komplettera läkaren med andra specialiteter ute på vårdcentralerna.
– Vi fick många positiva reaktioner när vi började med tillsynsaktiviteten. Det fanns de som ringde och tackade oss! Ofta känner man sig utlämnad, det enda man har är en mängd paragrafer och föreskrifter – nu kom vi med möjligheter till dialog.

Facklig karriär
Hur började då det fackliga engagemanget?
– Under början av 80-talet upptäckte jag att mina år som forskare inte räknades löne- och meritmässigt. Om jag däremot arbetat som undersköterska hade det dock gjort det. Det gjorde mig arg, och jag påpekade detta i flera sammanhang, skrev brev m.m.
– En vanlig reaktion bland mina kollegor var att de tyckte att jag skulle engagera mig fackligt.
Det utmynnade i att Catarina först tog plats i Centrala Teoretikerrådet i Läkarförbundet.
– Numer finns inte det kvar. Men sedan kom jag in i SYLFs styrelse under mitten av 80-talet. 1992 blev jag sedan den första kvinnliga ordföranden i SYLF.
– Jag satt också i Läkarförbundets centralstyrelse från 1989 till mitten av 90-talet. Sista året var jag andre vice ordförande, summerar Catarina och berättar att det var av privata skäl hon sedan lämnade alla fackliga uppdrag.
Catarina tror att det är bra att det är rotation på dessa poster.
– Att Läkarförbundet har så bra dynamik beror nog på att man har en bra omsättning på förtroendemän. Det leder till en god förankring ute bland medlemmarna.

VDs uppgifter
Läkarförbundet har en ordförande (Eva Nilsson-Bågenholm) och en VD. Skillnaden mellan dessa två uppdrag definierar Catarina så här:
– Det finns en parlamentarisk organisation inom förbundet som ska utforma dess politik och ge inriktningen på den service som medlemmarna skall erbjudas. Den organisationen är Eva chef för. Det är Eva som är förbundets främsta företrädare, och det är hon som ska synas utåt.
– Min roll som VD är att se till att allt annat fungerar optimalt. Jag ska se till att det fungerar internt – det handlar om ekonomin, Läkartidningen och kansliet. Jag ska se till att parlamentarikerna får ett bra stöd och kan fungera i olika sammanhang och att alla medarbetarna ger bra medlemsservice. Vi har sammanlagt 90 personer anställda – det är personer med särskild kompetens inom olika områden som juridik och arbetsmiljö, för att bara ta två exempel.
En av de viktigaste prioriteringarna för Catarina just nu är att få rätsida på ekonomin. Visserligen lider man inte av någon kassabrist ännu, men om ingenting görs kommer den att vara ett faktum i en inte alltför avlägsen framtid.
– Ett av mina uppdrag är att göra en verksamhetsöversyn så att vi har en driftsbudget i balans till år 2008.
De åtaganden man har i Salus-Ansvar kan man inte göra något åt i nuläget, påpekar hon. Man måste ta sitt ansvar som huvudägare.
– Men rent principiellt tycker jag det är fel att en fackförening skall vara huvudägare i en affärsmässig verksamhet.

Tillgänglig och tydlig
De omedelbara ärenden som ligger på Catarinas bord handlar dels om att få fram en ny chefredaktör för Läkartidningen. Nuvarande redaktören, Kristina Räf, går i pension till hösten.
Nästa omedelbara uppdrag definierar Catarina så här:
– Det handlar om att skapa trygghet i organisationen – det är mycket viktigt inför verksamhetsöversynen. En sådan innebär alltid prioriteringar.
– Vi måste klara av det här tillsammans med våra medarbetare, och då är det viktigt med öppenhet och respekt.
Att Catarina – åtminstone initialt – lyckats med att förankra denna syn, har Distriktsläkaren redan fått rapporter om. Men Catarina tillägger också att hon har svårt att se att man kan åstadkomma en driftsbudget i balans utan personalnedskärningar.
– Det gäller att vara tillgänglig och närvarande, samt att vara tydlig – särskilt i en process när man genomför förändringar, sammanfattar hon när vi ber henne beskriva sin ledarfilosofi.

Morgondagens utmaningar
Vi ber även Catarina titta i kristallkulan: Vad är det för visioner som hägrar i ett längre perspektiv? Catarina funderar en god stund innan hon svarar.
– Det finns ett generellt problem för alla fackföreningar idag, och det handlar om att vara attraktiv för de yngre. Vi kanske har varit för dåliga på att kommunicera medlemsnyttan – vad det är vi sysslar med – ut till våra medlemmar.
– Morgondagens utmaning är att se till att vi även i framtiden kommer att vara det naturliga forumet för läkarnas arbetsvillkor – och upplevas som det av alla.
– Vi som är tjänstemän kan framgent bidra till att parlamentarikerna får det underlag de behöver för att kunna föra en politik som attraherar de yngre framtida medlemmarna, summerar hon.

Möjligheter med Protos
Att primärvården har en nyckelroll i den svenska sjukvården är självklart, anser Catarina.
– Om det inte fungerar där, så belastas de övriga delarna av vården hårt och i onödan.
– Det har varit mycket tal om att sätta patienten i centrum, men det har varit sämre med att genomföra åtgärder för att verkligen göra det. Men Protos är en möjlighet att åstadkomma just en sådan utveckling.
– Via Protos kan vi få en mer attraktiv arbetsmiljö för allmänläkarna, och det kommer i sin tur att leda till att fler väljer att arbeta som allmänläkare.
– Det finns platser idag där primärvården fungerar jättebra redan idag, påpekar Catarina och avslutar vårt samtal med följande konstaterande:
– Det är viktigt att få igång en försöksverksamhet någonstans med Protos!

Per Lundblad