Anebymodellen
– doktorerna driver sin vårdcentral själva

I dag är här betydligt lugnare. Samhället är huvudort för kommunens 6686 innevånare. Denna befolkning servas av Aneby vårdcentral, som sedan år 2000 drivs i privat regi av de fyra doktorer som arbetar där.

Det är för att få ta del av deras erfarenheter om hur det är att arbeta med en sådan organisation som vi kommit på besök.

Vårdcentralen ligger mitt i samhället. Den ger ett ljust och luftigt intryck när vi kommer in, och bland det första man lägger märke till är att det sitter flera skyltar på väggarna som ger kort och koncis information om vanliga sjukdomar som t.ex. öroninflammation.

Här arbetar doktorerna Lennart Spång, Christer Flygt, Maivor Zethson och Thomas Eriksson. Vi slår oss ned runt det stora bordet i personalrummet för att diskutera bakgrunden till varför de valde att satsa på en sådan här driftsform.

– Det började med att landstinget bestämde år 1999 att man skulle ha en alternativ driftsform. Så man gick ut med en förfrågan till primärvården och gjorde en upphandling. Vi var två läkare då, berättar Lennart.

– Vi pratade sinsemellan, och kom fram till att så som vi höll på då, kunde vi inte hålla på fram till pensioneringen. I praktiken hade vi ju redan allt ansvar. Så därför bestämde vi oss för att bilda ett bolag, där vi samtliga fyra är delägare, och lämna ett anbud. Det accepterades och där är vi nu.

Under åren 1990–1996 var Aneby vårdcentral en av de som på försök drevs kommunalt.

– Mycket blev trögare då, minns Maivor.

– Det blev svårare att hävda det läkarspecifika, det som var viktigt i vårt perspektiv. Det var många lekmän som skulle ha åsikter, förtydligar hon.

– Men det hade det goda med sig att personalen hade rutin på att byta arbetsgivare, fortsätter Lennart.

– De var inte rädda för det här alternativet!

Idag är det totalt 19 personer – inklusive de fyra doktorerna/delägarna – som är anställda av det bolag de bildade. Man har en befolkningsbaserad budget med undantag av vissa (läs: dyra) specialläkemedel. För att driva verksamheten har alltså Anebyläkarna ingen kapitering, utan istället en totalbudget som årligen räknas upp enligt ett index. Däri ingår bl.a. schablonersättning för frikort och fria barnbesök samt 375 besök av icke-kommunbor. Det är den geografiska placeringen så nära kommungränsen som leder till att patienter från intilliggande kommuner kan ha närmare till Aneby vårdcentral än till sin egen.

– När antalet besök av patienter från andra kommuner under ett år överstiger 375, fakturerar vi helt enkelt landstinget per besök, säger Lennart.

Läkemedelsbudgeten ligger bredvid som en skuggbudget.

– Blir det ett överskott i den under ett år, får vi behålla 10% av det. Men vi slipper att täcka ett eventuellt underskott.

I det avtal som Anebyläkarna slutit med landstinget ingår allt – röntgen, BVC, MVC m.m. Det är detta som kommit att bli känt som Anebymodellen. De ska även se till att det finns distriktssköterskemottagning. De far på hembesök i stort sett varje dag. Behandling som tar mer än tre veckor i hemmet och i särskilda boenden tar dock kommunens distriktssköterskor över.

Skolläkare, individuellt kompetensbreddningsprogam för personalen och undervisning för läkarutbildningen termin 1–5 ingår visserligen inte i åtagandet, men även det ägnar sig Anebyläkarna åt.

– Idag är det få vårdcentraler i vårt län som ägnar sig åt motsvarande, säger Lennart.

Var och en av doktorerna har en lista – Lennart, Thomas och Christer har styvt 2000 patienter på sina listor, Maivor ungefär hälften eftersom hon arbetar deltid. Det är en bra bit över målet för den nationella handlingsplanen som sätter 1500 som ett lämpligt antal.

– Det är ett hög siffra, men det är vi som väljer att ha det, säger Christer och berättar att detta faktum fungerar som ett "mentalt trick" när det känns mycket.

– Man kan tänka då att "Jag ska skära ner imorgon", förklarar han.

Man har ingen öppen mottagning, utan bokning sker via telefon alternativt med att man tittar in för att boka ett besök. Det innebär att det inte blir så trångt i väntrummet.

Alla doktorerna har även en telefontid varje dag från servicehuset.

Trots det höga patientantalet ser inte Anebydoktorerna några nackdelar med den organisation som de valt att arbeta i. Däremot en mängd fördelar. Nu styr man själva över sin verksamhet, och kan lägga tid och kraft på kärnverksamheten: Patienterna.

– I vårt företag är det patientverksamheten som är det centrala, säger Christer.

– Förut, i det gamla systemet, så kunde man ibland få höra att "Så där får ni inte göra!". Nu är det vi själva som styr och påverkar därför hela vår arbetssituation.

– Innan vi startade vårt bolag, så hade jag bestämt mig för att sluta arbeta här, fortsätter Maivor.

– Jag hade redan tagit tjänstledigt för att syssla med annat. Det berodde på att åtagandet ökar hela tiden i primärvården, men inte resurserna. Man hade ingen att diskutera med.

Varannan tisdag stänger vårdcentralen i Aneby kl 15.30.

– Då sätter sig samtliga nitton anställda ned runt det här bordet och fattar beslut – "ska vi göra si eller så?" – berättar Lennart.

– Det har inneburit att personalen inte ser oss som chefer i vanlig mening. Det är möjligen andan här som är chef. Vi har en ny sekreterare – som tidigare arbetat på en annan vårdcentral – och hon sa efter ett tag: "Vad mycket patienter det är här. Och så lite tal om pengar."

– Personalen har vuxit oerhört mycket. De tar ansvar. Vi brukar tala om ett decentraliserat och distribuerat ledarskap, säger Christer.

– Grundförutsättningen för att ett sådant här företag ska fungera är att man har en bra bemanning, och det har vi, slår Lennart fast.

De många ledaruppgifter som arbetet ändå innebär, har de fyra doktorerna delat upp mellan sig. Lennart är ekonomiansvarig och verksamhetschef.

– Det innebär att jag får flest bruna kuvert, säger han.

Thomas har hand om personalfrågorna och sköter alla utvecklingssamtal.

Verksamhetsstatistik och rapporter till uppdragsgivaren är Christers ansvar, och Maivor står för schema, internkontroll och sköter samarbetet med företagshälsovården.

Kvalitetskraven är reglerade i upphandlingen av verksamheten. Det är FoU-avdelningen vid landstinget som mäter kvaliteten i Aneby.

– Som exempel kan nämnas att man tittar på hur vi behandlar hjärtsvikt, hur telefontillgängligheten är här eller hur stor ökningen av läkemedelskostnaden per år är – för att ta några ur högen, berättar Lennart.

– Men det har utfallit mycket väl hittills – av tio värden på en skala där noll är normalvärdet och man sedan sätter från minus två till plus två, fick vi fem tvåor och fem ettor, avslöjar han.

– Det är fem MVG och fem VG, inflikar Christer.

– Sedan har vi en särskild utvärdering av kvalitetskrav när det gäller läkemedelsanvändning. Vi har sammanlagt 277 förskrivare, från Korpilombolo till Trelleborg, men det är bara oss man kollar…

– Vidare kan vi berätta att FoU 2001–2002 visade på att vi laborerar helt efter Nils Trydings modell – alltså att vi laborerar rätt och lagom, säger Thomas.

Till det kan läggas att Aneby vårdcentral var den enda i länet som hade ett bidrag presenterat på senaste Riksstämman.

Blir det då dyrare än om landstinget självt hade drivit vårdcentralen?

– Det påstår deras ekonomiavdelning, svarar doktorerna runt bordet. Men siffror från ekonomiavdelningen visar att vi inte är dyrare.

– Vi anser att kostnaden måste delas per innevånare som åtagandet omfattar, fortsätter Lennart.

– Kanske med en viss justering för ålderssammansättningen.

– På sikt är vi ju ett hot mot ekonomerna på landstinget. Skulle många göra som vi, skulle det ju försvinna tjänster där, påpekar Thomas, och fortsätter:

– Läkemedelsbudgeten har krympts, trots att den är reglerad i vårt avtal. Det drabbar oss lika mycket som alla andra. Trots att vi är bäst i länet på att följa rek-listan, är det inte det man talar om. Istället är det bara det faktum att "De kan inte hålla budgeten" som man kommer ihåg. Men vi har faktiskt hållit den budget vi kommit överens om. Att den sedan ändras i efterhand är ju inget vi kan råda över eller förutse.

Anebyläkarna hävdar att de har ett gott förhållande till kommunen.

– Man får vara pragmatisk när man löser problem, menar Christer.

Däremot anser de att landstinget inte följer det avtal som man upprättat när de tog över ansvaret för vårdcentralen.

– Vi har skrivit ett väl fungerande avtal där det specificeras vilka kostnader som kan komma att drabba verksamheten, säger Lennart.

– Där står det så här: "Invånarna i Aneby …skall…ges motsvarande möjlighet att få del av utökade medel för primärvårdsutveckling som länets primärvård i övrigt."

– Sedan dess har det fallit ut extra pengar till primärvården, och de har fördelats till andra i länet. Vi däremot, har fått noll och intet.

– Det skulle kunna dras till tingsrätten! Hade det varit många vårdcentraler som jobbat på samma sätt som vi, hade det varit omöjligt för landstinget att göra så.

Det är inte pengarna i sig som upprör de fyra delägarna när de diskuterar detta, utan det är själva principen.

Ändå är det ingen som ångrar att de valt att själva ta över ansvaret för verksamheten. Det är inte den ekonomiska vinningen som är det viktiga. I stället är det känslan av att kunna påverka sin situation, de korta beslutsvägarna och det engagemang som präglar all personal på vårdcentralen som är det väsentliga.

– Ägare och brukare bör vara samma, sammanfattar Christer. Det stora engagemanget kommer då.

– Men vi skulle gärna vilja ha in en doktor till för att kunna utveckla primärvården, säger Thomas.

– Ja, och vi är alla fyra mellan 50 och 60 år gamla, fortsätter Lennart. Så med tanke på vårdcentralens framtid, så vore det bra om kunde hitta någon som var villig att börja jobba här för att känna sig för först.

Vad har de då för råd att ge till andra doktorer i landet som skulle vilja göra som läkarna i Aneby? Vad bör man tänka på?

– Det är inte så besvärligt med egen administration som många distriktsläkare tror, säger Christer.

– Man måste ha erfarenhet, svarar Lennart. Det är väldigt viktigt att man skriver ett bra kontrakt – att man tänker igenom alla "Vad händer om"-fall. Och då måste man ha god erfarenhet för att kunna göra just det. Tillsammans har vi varit med om mycket, och upplevt olika saker från olika håll.

– Man ska inte heller vara för få – en ensam läkare rekommenderar vi absolut inte att man är – men inte heller för många. Det ideala antalet personer ligger mellan tre och fem distriktsläkare, tror vi.

Den professionella entusiasmen och viljan att lösa problem som verkar prägla Aneby vårdcentral, bekräftas när vi efteråt får tillfälle att tala med Emil Kilander, som gör sin andra månad av sex som AT här.

– Det är fler aktiva diskussioner kring fikamuggen här, anser Emil.

– Både medicinska diskussioner, men även administrativa. Ändå är det inte så mycket stress. Det är en bra stämning. Det beror på att både läkare och annan personal trivs med sin arbetssituation.

– Vi tillbringar mycket mer tid med våra patienter nu, avslutar Christer. Det betyder att man har mycket mer tid att jobba som doktor. Det budskap som vi vill ge tidningens läsare är: Var inte rädda för att bli din egen!

Per Lundblad