Arjeplogs kommun är ungefär lika stor till ytan som Värmland. Men den gör skäl för beteckningen glesbygd – på denna yta bor det sammanlagt c:a 3500 människor. Knappt 2000 av dessa bor i själva Arjeplog. Det ger det lägsta befolkningstalet per kvadratkilometer i hela Sverige.

Detta är verklig vildmark, en av Europas sista. Häruppe har Bo Henricson arbetat som distriktsläkare i 27 år. Distriktsläkaren besökte honom för att be honom berätta hur det är att arbeta med de unika förutsättningar som Arjeplog erbjuder, och vad som präglar det vardagliga livet på en vårdcentral som ligger 22 mil från närmaste sjukhus. 
– Egentligen har jag det så bra häruppe att jag borde hålla tyst om det, säger Bo när vi träffar honom. 
Som tur är så är denna fundering antagligen inte särskilt allvarligt menad, eftersom det blir en synnerligen spännande dag och efterföljande pratstund vi får med Bo. Istället visar han stolt upp sin arbetsplats och berättar entusiastiskt om alla fördelar han upplever med att jobba som distriktsläkare ute i vildmarken.

Resan norrut
Bo Henricson tar emot oss bland patientströmmen en vanlig torsdagsmorgon nere på vårdcentralen. Det är en stor, vänlig, glad och initiativrikt kreativ man vars danska ursprung fortfarande går att ana när han talar. Bo är född 1944 i Vejle, Danmark. Naturligtvis undrar vi hur det kom sig att han hamnade så här långt norrut.
– Jag var färdig med mina läkarstudier i Danmark 1973, börjar Bo berätta. Sedan flyttade jag till Oskarshamn, för att göra min AT. När det var dags för gyn. och psyk. så var Boden ett förslag. Varför inte, tänkte jag. Min pappa hade legat på I 19 där 1927. Jag och min fru (Hanne, även hon född i Danmark) höll varandra i handen, blundade och satte ner fingret på en Norrlandskarta. Det blev Arjeplog!
– Så det blev först Boden i sex månader, och sedan Arjeplog. Från början var det meningen att det bara skulle bli sex månader även här, men det har bara rullat på och vi är fortfarande kvar, fortsätter Bo. 
– Jag gick senare min specialistutbildning i Piteå och Boden, och hela tiden bodde vi kvar här. År 1982 var jag färdig specialist i allmänmedicin.
– Det finns så många fördelar med att bo i glesbygd. Här känner man alla, och förutsättningarna för att arbeta är spännande och omväxlande. 

Varierande arbetsuppgifter
– För två år sedan slutade jag dessutom som chef på vårdcentralen, och det är bland det bästa jag någonsin gjort, berättar Bo glatt vidare. Nu slipper jag öppna massa bruna kuvert och åka på möten i Piteå. Istället kan jag helt koncentrera mig på mina patienter och de andra sysslor som jag håller på med och som verkligen roar mig.
Vad dessa sysslor innebär börjar klarna när vi läser en lista som Bo lägger fram. Där beskriver han en del av de arbetsuppgifter som han innehar, utöver rollen som distriktsläkare. Det står: Flygläkare, företagsläkare, skolläkare, BVC-läkare, MVC-läkare, fjällräddningsläkare, förtroendeläkare, alkoholläkare och veterinär.
– Veterinär?
– Ja, svarar Bo. Här uppe får man vara beredd på det mesta. Och om den ordinarie veterinären är långt borta i bygden på något uppdrag, så får man ställa upp! Mest handlar det om hundar. De har stor betydelse för många i befolkningen här uppe. Jag har kateteriserat hundar, sytt hundar och gett sprutor till hundar. Jag har tagit ut hagel och krokar. Men det är ju just detta som är så väldigt roligt! Den ena dagen är aldrig den andra lik.
– En morgon ringde de från polisen, fortsätter han. Det fanns ingen av dem här, och de hade fått en rapport om att en mystisk man gick här nedanför och bar sig underligt åt. Kunde jag tänka mig att ta bilen och åka ned för att se om jag kunde hitta honom? Kanske han var sjuk eller påverkad av någonting?
– Jag gav mig iväg genast, men hittade honom inte. Men det betyder att jag har varit tillförordnad polis också, säger Bo.

Vårdcentralen
Men vi lämnar sidospåren och går istället en rundvandring på själva vårdcentralen. Den är mycket välutrustad. Bland annat finns det 8 akuta vårdplatser för att lägga in patienter.
– Kommunen driver dessa platser åt oss genom ett tjänsteköpsavtal, förklarar Bo. Här kan vi t.ex. lägga in en äldre patient med lunginflammation.
– I Arjeplog har Ädelreformen verkligen fungerat bra. Vi kan erbjuda ljusbehandling för psoriasis och exem. Vi har fotvård, sjukgymnastik, arbetsterapi och numera även en simbassäng med 35-gradigt vatten. 
– Bemanningen består av fyra sköterskor som jobbar både på mottagningen och på ambulans, tre distriktssköterskor varav en även är barnmorska, två arbetsterapeuter och två sjukgymnaster. Och så finns det tre läkartjänster, förutom jag själv är det Carlos Beauregaard som är fasta. Den tredje tjänsten, som just nu är vakant, delas av två ortopeder – de vänder fötterna på folk så de kan gå hem igen, säger Bo skämtsamt.
– Vi har en rejält utrustad akutavdelning med röntgenutrustning. Det behövs, för vi får ta emot allt – olyckor, infarkt och stroke t.ex., säger Bo och öppnar dörren till ytterligare ett rum som visar sig vara specialinrett för vård i livets slutskede. 
Allt ger ett nytt, ombonat och fräscht intryck.
Bo träffar på patienter både här och där när vi vandrar genom de olika avdelningarna. Han kan dem alla vid namn, känner till deras senaste status och har tid att ta sig några minuter för att prata med dem. Tonen är hjärtlig, familjär och inte så lite humoristisk emellanåt. 

Doktor Bosse
Ingen kallar honom för något annat än Bosse. På sitt mottagningsrum har han t o m en vackert snidad namnskylt med just ”Doktor Bosse” på sitt bord. Det är en present från ett av barnen, inhandlad på en Asienresa.
– Jag har en mycket god relation till de allra flesta av mina patienter, säger Bo.
– Min första kris som jag genomgick när jag flyttade hit, var att jag trodde att jag skulle vara den upplyste store vänlige doktorn, avslöjar han. Att jag skulle uppfattas så av samtliga patienter. Idag vet jag bättre. Man kan inte tillfredsställa alla.
– Det viktigaste idag är att jag vet inför mig själv att jag gjort rätt. Att mitt samvete är i ordning, tillägger Bo. 
Vi återvänder till den praktiska organisationen med bemanningen av vårdcentralen.
– Det är ett enkelt schema, säger Bo. Vi sköter all jour själva, och eftersom vi är tre läkare så jobbar jag dagtid en vecka, sköter jouren en, och är ledig en vecka. Det passar mig perfekt. Jag kan inte tänka mig ett bättre jobb än det jag har. Det är bra patienter, spännande uppgifter och en personal som är på topp.
– Men jag tror inte att jag är en superdoktor, fortsätter Bo. Kommer det någon som jag inte är säker på – ja, då har vi ju sekundärvården!
Han fortsätter att berätta att det nu inrättats en buss som avgår varje morgon från Arjeplog med destination Piteå, och som man kan ta sig hem med på eftermiddagen igen.

Safe Communities
En hel del av den tid som Bo är ledig ägnar han åt andra arbetsuppgifter. En sådan som han engagerat sig mycket i är arbetet med Safe Communities. Det är idag ett globalt projekt som har sin upprinnelse i ett förebyggande hälsoarbete vars grunder utformades av professor Leif Svanström på Karolinska Institutet. När Lidköpings kommun antog detta program 1989 – och därmed blev först i raden av ett styvt 60-tal andra kommuner i världen – så blev även WHO intresserade av att vara med i detta arbete.
– 1989 startade Norrbotten ett projekt för att förhindra barnolycksfall, minns Bo. Sedan efter ett par år lade de ner det igen. Men det ville inte vi. Vi utvidgade arbetet till att omfatta alla istället. 
– Bland annat hade vi en grupp som vi kallade OFELIA. Det stod för noll fel i Arjeplog. Vi samlade in olika data och skapade ett system för att registrera alla olyckor. Våren 96 tog jag ledigt två veckor för att sätta mig och skriva ner allt vi gjort, samt hur vi tänkte jobba med dessa frågor framöver. Det resulterade i att Arjeplog året efter upptogs som den 20:e kommunen i världen som har rätt att kalla sig Safe Community, eller Säker och Trygg Kommun, som man säger på svenska. Det här arbetet fortsätter och vidareutvecklas hela tiden.
– Just nu har jag skrivit ett folkhälsopolitiskt program för kommunen, och som kommer att antas av våra politiker under våren. Man upprättar kommunplaner om parkeringsplatser och husbyggen osv. Då tänkte jag, varför inte även ha en plan om hälsan? frågar Bo retoriskt. 
– Programmet skall handla om Arjeplogs innevånares hälsostatus. Hur ska vi arbeta med de äldre? De yngre? Miljön? Maten? Trafiken? 
– Vi upptäckte när vi började jobba med insamling av data att Arjeplog låg mycket högt när det gällde vanliga olyckor, olyckor med dödlig utgång och självmord. Den förväntade genomsnittliga livslängden för en man i Arjeplogs kommun låg 3–4 år under riksgenomsnittet. Vi kan idag se att de siffrorna är på kraftigt nedåtgående, och det är ett konkret resultat av detta arbete.
– Vad kommer det sig att Arjeplog låg så högt?
– Det händer många olyckor med snöskotrar, svarar Bo. Det är dessutom drunkningsolyckor och fjällolyckor. Sedan har vi en hel del ”rednecks”, eller vad vi ibland kallar ”övervintrare”. D.v.s. unga män som aldrig gifter sig och lever ensamma och som sakta glider ner i alkoholmissbruk. De utgjorde en del av den höga självmordsstatistiken. Men även där har vi blivit bättre på att förebygga. Vi jobbar med samtals- och diskussionsgrupper m.m.
Arbetet med Safe Communities har lett till att Bo ofta fått resa ut i världen för att delta i olika konferenser i WHO:s regi. Förutom Sverige så är det kommuner i Australien, Nya Zeeland och Kanada som ligger långt framme med detta arbete.
– Jag har varit i Australien och Nya Zeeland fem gånger nu, berättar Bo och avslöjar att han kände sig riktigt hemma när han kom till Alice Springs.
– De lever under samma villkor där som vi. Det är stora avstånd och glest befolkat. Och jag ser samma ”rednecks” med sina kepsar och sina pick-up-bilar där som här.

Globetrotter
En titt i kalendern avslöjar att Bo redan har ett digert schema framför sig i år. 
– Jag ska till Mauritius på en Safe-konferens och sedan till Kina och berätta om vårt anti-självmordsprojekt. Dom ringde från WHO och vill att jag skall vara deras representant när Larvik Frederikstad, Spy och Ski blir Safe Communities i början på juni. Dessutom ska jag resa till Indien som moderator vid en annan Safe-konferens och så även till Murmansk för ett utväxlingsprogram med ryska läkare, berättar Bo och ser glad ut.
– Redan nästa vecka kommer det hit en rysk läkare som ska praktisera här hos mig en tid. Det hon ska studera är vårt tvärsektoriella arbete. Hur vi jobbar ihop med rehab, socialen, hemtjänsten, åldringsvården o.s.v. Det är inte alls så det fungerar i Ryssland.
– Hade jag suttit i Stockholm hade jag aldrig haft så här roligt, tror Bo. Men här – jag hotar ju ingen här. Det finns inga armbågar att frukta eller revir att bevaka. När jag kommer till Stockholm är jag ju automatiskt en ”underdog” – glesbygdsläkare, dansk – stor och bullrig dessutom. Så där tycker de synd om mig.
En genomgång av Bos meritlista är en diger läsning. Han har medverkat i TV- och radioprogram, föreläst i de flesta svenska kommuner om folkhälsoarbete, skrivit ett stort antal artiklar och medverkat i böcker. Han har arbetat som alkoholläkare för Vattenfall i Norrbotten, deltagit som föreläsare på konferenser på många olika håll i världen m.m.
Vi kan inte låta bli att undra om inte Bo ändå blir trött ibland, med tanke på det ständiga engagemanget på alla håll.
– Jag blir inte trött av de svåra sakerna, svarar han. Men när det bara matas på med problem som jag inte kan lösa genast, utan som måste läggas på hög – då kan jag bli trött ibland.

Patienterna
Hur ser då vardagen med patientarbetet ut här i Arjeplog?
– Det är ett större antal skador, och mindre antal luftvägsinfektioner om man jämför med en vårdcentral i de stora städerna, svarar Bo. Vi lägger axlar på plats och får ofta hantera frakturer – vi har ju en stor skidanläggning här och det är många turister som kommer till oss därifrån. Frakturerna har ökat nu, när det blivit populärt att åka snowboard. 
– Samtidigt så händer det att vi har en besökande på måndag morgon som kommer med en fraktur från i fredags! De vill inte störa under helgen!! 
Den här bilden bekräftas av Bengt Rönnbo, ortoped som jobbar deltid på Arjeplogs Vc.
– Framför allt den äldre befolkningen har väldigt hög tröskel innan de söker, svarar han på vår fråga om vad som är typiskt norrländskt. Och man får tänka sig för två gånger innan man skickar dem till något av kustens sjukhus.
– Det är två skilda världar, att vara distriktsläkare här och i en stad, fortsätter han, och han bör veta vad han talar om. Han har lång erfarenhet av läkaryrket, med bakgrund bl.a. som provinsialläkare i Dals Ed och senare överläkare vid ortopeden i Boden. 
Numera är han bosatt i Arvidsjaur och pendlar de tio milen till Arjeplog. Han har lång erfarenhet här, eftersom han började som kirurgisk konsult i Arjeplog redan 1973.
– Det är en stor del av befolkningen som är äldre här, berättar han. Men idag har vi schematiserad vård på ålderdomshemmet, d.v.s. man kollar regelbundet av sina patienter där – går rond helt enkelt – en gång i veckan. Det är kanske en återgång till det gamla systemet, men det fungerar väldigt bra. 
– Här ska man kunna klara allt, och det är det som är roligt med att arbeta här, fortsätter Bengt. Man får verkligen jobba med det man är utbildad för.

Flying doctor
Hur hanterar man de problem det medför att ha en del av sina patienter på orter dit det inte ens finns en väg?
– Jag har suttit mycket i helikoptrar, framför allt under första femton åren, svarar Bo. 
– Här finns ungefär 150 renskötare. De har flera olika hus de bor i, eftersom de flyttar med renarna. Vi försöker att åka ut och besöka dem regelbundet, och behöver de hjälp akut så är det helikoptern som gäller.
– Så ”flying doctor” är något man måste vara häruppe, konstaterar han lakoniskt. 
– En gång skulle vi hämta en man med hjärtinfarkt och det blåste så hårt att vi inte kunde landa ens med vertolhelikoptern. Piloten fick hovra alldeles ovanför marken, och vi fick hoppa ned. Sedan skulle vi ha upp båren på samma sätt. Piloten fick anstränga sig för att försöka hålla maskinen stilla så att vi kunde langa upp båren med patienten och sedan själva försöka klättra upp. Men det hela gick bra.
– Samtidigt är det ju fantastiska vyer och naturupplevelser förknippade med att flyga helikopter. Särskilt att flyga längs Piteälven ner till sjukhuset är en otrolig upplevelse. Jag har t.o.m. sett lodjur från luften, säger Bo. 
– Häruppe har jag stött på i stort sett alla djur, utom varg. En morgon när jag kom körande stod ett par renar vid vägen. Det märkliga var att de sprang ut över vägbanan, långt framför bilen. Det brukar de aldrig göra, så jag förstod att något var fel. När jag tittade i backspegeln såg jag en stor björn komma lufsandes bakom mig!

Biltestcenter
Det finns även en annan kategori patienter i Arjeplog: Internationella testförare. Under vinterhalvåret finns de här i ett antal som varierar mellan 1000 och 1500, och de kommer från alla möjliga delar av världen.
Arjeplog är säte för världens största testverksamhet där man testar nya bilar och biltillbehör. Det sker på olika anläggningar de stora fabrikanterna har byggt runt om i kommunen. Orsaken är att man här kan lita på att testerna får utföras i ett pålitligt vinterklimat, samt även att Arjeplogs avlägsna belägenhet gör att det blir lättare att hålla dessa bilar borta från nyfikna blickar.
Verksamheten har synnerligen stor betydelse för antalet arbetstillfällen och ekonomin i kommunen. Därför rullar olika testmodeller och hemliga fordon runt på vägarna här utan att det vållar någon större uppmärksamhet. Invånarna har för länge sedan vant sig, och kastar knappt ett extra ögonkast när det står ett dussin specialutrustade Porsche och köar för att fylla på bensin. 
Dessa testförare kommer från Tyskland, Australien, USA, Frankrike, Japan, Korea m.m. Även de kommer till vårdcentralen när de blir sjuka, och då kan rejäla språksvårigheter uppstå.
– Hur är din skolkoreanska, undrar Bo. Min är då inget vidare i alla fall.
– En gång stod det en hel skock japaner och höll om varandra och grät i väntrummet. Vi kunde inte begripa vad det var frågan om. Så vi fick göra som vi brukar – ringa till någon på deras anläggning som kan tala engelska och så via telefonen försöka tolka oss fram till vad som stod på. Det visade sig att hela gänget hade varit uppe på fjället och kört hårt hela dagen och drabbats av snöblindhet. Men de kände inte till denna åkomma, utan trodde att de hade blivit blinda på riktigt.
– Det händer en del olyckor med dem ibland, och då kan det vara svårt när man kommer till platsen och det inte finns någon som kan tolka.
Den stora tyska jätten Bosch har just bestämt sig för att bygga ytterligare en anläggning i Arjeplog. Det är en investering som beräknas kosta en halv miljard kronor.
– Varje gång det snöar häruppe, så plogas dessa testbanor, säger Bo för att ge oss perspektiv på omfattningen av testverksamheten.
– Vid varje sådant tillfälle röjer man en sträcka som sammanlagt motsvarar avståndet Arjeplog–Stockholm!

Fiske och turism
När vi kommer på besök är det alldeles efter påskhelgen och då har de flesta testförare just åkt hem. Det är lugnt i Arjeplog nu, även om turistsäsongen fortsätter.
– En solig söndag kan det komma tusentals norrmän som vill gå på tur och framför allt handla, säger Bo. Turisterna kommer hit för att vintersporta, åka snöskoter och fiska. Fisket är stort häruppe, även på vintern. 
I korridoren på vårdcentralen hänger en stor tavla där en mängd fiskedrag sitter upphängda. Det är sådana som man tagit loss från patienter. Samlingen är imponerande, men representerar ändå en liten del av alla de drag man plockat loss genom åren eftersom de flesta vill ha dem med sig när de går hem igen.
Bo tycker inte att det blir långsamt när livet lugnar ner sig efter att den internationella bilindustrin har åkt hem för säsongen.
Gemenskap
– Det finns så många fördelar med att bo häruppe, återkommer han till flera gånger under vårt samtal. En sådan är människorna här. Den viktigaste faktorn till att jag bestämde mig för att stanna kvar, var att redan efter att ha varit här en vecka började folk hälsa när man möttes på stan eller i affären. Det är en helt annan gemenskap.
– Här bjuder man aldrig hem någon till sig. De kommer ändå. Det är naturligt att titta in till varandra. Mina barn har fått växa upp i en trygg miljö, det är så många problem som vi inte har häruppe. Vi har inte haft en bilstöld på tio år t.ex., och narkotika är tämligen okänt. Under alla mina 27 år på mottagningen har jag bara haft en påtänd patient vid något enstaka tillfälle.
– Det viktiga är inte att jag är specialist i allmänmedicin. Det viktiga är att jag är specialist på människorna i Arjeplog, förtydligar Bo. Jag känner till det mesta om de flesta vid det här laget. 
Ibland händer det att det ringer på telefonen hemma hos doktor Bosse. Då kan det vara någon som förtvivlat ringer och säger att de ska skiljas. Kan doktorn komma?
– Det är klart att jag ställer upp då, säger han. Jag brukar svara att jag kommer med en gång, och jag har två krav: Sätt på kaffe och se till att barnen är någon annanstans. (Det sista är aldrig något problem i Arjeplog, här är det självklart att se efter varandras barn med kort varsel. Det är en annan fördel som Bo gärna lyfter fram när han beskriver tillvaron här.)
– Sedan sätter vi oss ner och pratar. Jag vill inte höra på allt elände som varit, utan istället vill jag att de två ska beskriva den andres problem och vad de själva kan göra för att reda upp situationen. Och jag är väldigt stolt över att kunna säga att av över tio sådana här fall, så är det bara något enstaka som verkligen utmynnat i en separation.

Wallquist mentor
Den legendariske lappdoktorn Einar Wallquist som skrev ett stort antal böcker om sina erfarenheter – bl a den kanske mest kända Kan doktorn komma? – var verksam just i Arjeplog. Han fungerade som mentor de tio första åren för Bo när han kom hit.
– Han var en fantastisk mentor, minns Bo. Till honom kunde man gå in tyngd av alla sina bekymmer och problem. Så lyssnade han och så hade han förmågan att få mig att inse att det där var inte så mycket att bry sig om, det vara bara att räta på ryggen och gå vidare.
Einar Wallquist blev fascinerad av det hårda livet och den rika kulturen bland samerna i Norrbotten, och grundade ett museum i Arjeplog för att samla och beskriva dess rikedom. Det heter Silvermuséet och ligger sagolikt vackert vid sjökanten mitt i byn. 

Lapplands hårdhudade befolkning
Bo delar Wallquists respekt för dessa fjällvärldens invånare.
– En gång kom polisen ner till oss på vårdcentralen med en man som berättade att han fallit ner för ett stup. Han hade smärtor i benet, men ville då rakt inte höra talas om någon inläggning. Jag undersökte honom, men det var inte så mycket annat att göra än att låta honom åka hem igen.
– En liten tid senare var vi ute med helikoptern på ett uppdrag. Då passerade vi stupet och jag fick det utpekat för mig. Det visade sig vara bortåt 250 meter högt!
– Han hade en sådan tur att snön blåst in och format en mjuk båge som skickade ut honom i 90 grader vinkel längst ner. Så han hade farit rätt ut åt sidan, precis som en sådan där vattenrutsch på något sommarland.
– Nu ville jag veta hela historien om vad som hade hänt. Det visade sig att några renar varit farligt nära stupkanten, och han hade med sin skoter åkt upp för att försöka mota bort dem. När han kom nära, var det is och både han och skotern gled över kanten. Skotern landade för övrigt en meter från hans huvud. 
– När han väl låg därnere – och haft en rent osannolik tur – så kände han att han inte kunde stödja på sitt ena ben. Han lyckades få tag i en dvärgbjörk och hugga den till en primitiv krycka. Nu var det bara ett problem kvar – hans hund. Den stod fortfarande kvar däruppe. Och en lapp lämnar aldrig sin hund. Så det var bara att med hjälp av kryckan gå upp igen för att hämta den. Vägen upp gick på baksidan av berget – en vandring på ett par mil! 
När det sedan var avklarat kom han ner till mig…
Bo fortsätter att berätta:
– Den här mannens far – 76 år – for på skoter för att titta till renarna en vinterdag i 35 graders kyla. En tid senare ringde de ner till oss på vårdcentralen för att höra om vi möjligen sett till honom. Det hade vi inte, och vi frågade hur länge sedan det var han försvunnit. Tio dagar blev svaret!
– Det visade sig att han gått igenom isen på en bäck, och hamnat upp till knäna i vatten. Han hade därefter lyckats ta sig till en liten övernattningskoja han kände till, men väl framme fått problem med att få igång fotogenkaminen. Efter två dygn i kojan hade han fått ordning på den och lyckats tina upp sina stövlar så mycket att han kunde få loss dem. Fötterna var rejält svarta vid det laget. Han fick tag i näver och mossa som han lyckades tillverka ett par nya skor utav, och begav sig iväg därifrån en vecka senare när fotogenet var slut.
– Just den dagen hittade en granne honom. Han transporterades hit, och jag tog en blick på fötterna och skickade honom direkt vidare till Piteå. Där lyckades man klara själva fötterna, men sju tår blev han av med.
– De här människorna räknar helt enkelt med att livet innebär vissa skador och skavanker. Men de behärskar konsten att överleva om de verkligen vill. 

Fördelar med glesbygd
Vi ber Bo summera sina intryck av 27 år i nordsvensk glesbygd. Han återkommer till de ständigt varierande arbetsuppgifterna, och de korta vägarna från idé till förslag och genomförande som präglar en liten ort.
– Det är naturligtvis en stor fördel att vi sitter 22 mil bort från närmaste chef, säger han nöjt. Gör vi något som är bra, så ringer vi och berättar om det. I annat fall ringer vi inte alls. 
– De privatekonomiska förutsättningarna blir ju också goda. Vi betalar jämförelsevis mycket lite för vårt boende, och lönen häruppe är bra. Så det innebär att vi kan resa mycket på vår fritid t.ex.
– Sedan finns det ju alltid de som tror att om man inte kan bli något annat, så kan man ju alltid bli distriktsläkare i glesbygd, fortsätter han när han minns åren som gått.
– De kommer hit, men de åker ganska snart hem igen.
– Möjligheterna till fortbildning är också goda, fortsätter han. All personal på vårdcentralen – jag menar läkare, sköterskor, biträden och städpersonal – som vill åka någonstans för att lära sig något, får lov att göra det. Vi försöker se till att 40 timmar om året läggs på fortbildning som minimum. Då menar jag att de får resan betald och lön under tiden.
– Det är sådana fördelar man lockar med för att få folk hit, och för att se till att kompetensen är hög hos dem som jobbar här. För det krävs hög kompetens. Det har också lett till att vi har en förändringsbenägen personal, som inte är rädd för att förändra och driva utvecklingsarbetet framåt.
– Det är helt enkelt så att det är ganska livat häruppe, säger doktor Bosse och det är ingen tvekan om – efter en dag i hans sällskap – att det verkligen förhåller sig på det sättet. 

Per Lundblad

Fotnot: Vill man läsa mer om arbetet med Trygg och säker kommun, och om folkhälsoarbetet i Arjeplog för övrigt, rekommenderas ett besök på adressen hem.passagen.se/snaps/ på Internet.