Inom DLF pågår ett arbete för att, i samarbete med bl a SFAM, ta fram ett nationellt handlingsprogram för kliniskt mentorskap i allmänmedicin. För att få en synpunkt på vad ett sådant skulle kunna innebära för en ung och relativt nyutexaminerad specialist, åkte vi ner till södra Halland och fick en pratstund med dr Annette Friström.

Intervju med en nybliven allmänmedicinare

Annette Friström tar emot oss en fredagseftermiddag. Veckans patientarbete är slut, men på bordet ligger en hög med papper som också de måste åtgärdas och avslutas innan helgen kan börja. Ändå tar hon en lång paus för att tala med oss om sin syn på behovet av vidareutbildning, utveckling och forum för reflektion. Det här är frågor som engagerar henne mycket, och då får pappershögen vänta.

Annette arbetar på vårdcentral Hertig Knut i Halmstad. Hon är 37 år och är specialist i allmänmedicin sedan 1999. Hon har också en deltidstjänst som studierektor för ST-läkarna i allmänmedicin i södra Halland. Detta gör att det är extra intressant att lyssna på hennes åsikter om dagens läkarutbildning, särskilt med fokus på allmänläkarnas ST-utbildning.

Annette har gjort sig känd för att ha åsikter. Hon framför dem gärna med stort engagemang och sakligt allvar. Hon har smittande entusiasm för läkaryrkets grundvärderingar, och har en ytterst professionell attityd till de problem en allmänläkare ställs inför idag. Detta präglar hennes resonemang och det är mycket stimulerande och tankeväckande att få ta del av hennes funderingar. Särskilt nu när tanken på kliniskt mentorskap är väckt.

Vi ber Annette att sammanfatta sin syn på utbildningen och yrkessituationen för en nybliven specialist i allmänmedicin.
 – I grundutbildningen, AT och ST befann jag mig i ständig utveckling. Det var nya stimuli hela tiden. Dessutom hade jag ofta stöd av handledare under resan. Vi träffades ibland regelbundet, och fick möjlighet att tala om problem jag mötte. Det gav väldigt mycket, säger Annette.
 – Så kom den dagen när jag var färdig specialist. Men egentligen är det inte så mycket som förändrades. Jag var kvar på samma arbetsplats med samma kollegor.
 – Skillnaden var att den naturliga processen av utvärdering avstannade och det medförde minskad stimulans, fortsätter Annette. Men kraven på utveckling kvarstår, och dessutom kraven på ny kunskap. Det ställs även ökade krav från sjukhusen på öppenvården, eftersom patienterna idag går hem tidigare.

– Och jag är ensam, sammanfattar Annette. Hon fortsätter sedan:
 – Som AT-läkare fick jag ofta behandla till exempel patienter med halsfluss och annat som är lättare att diagnosticera och behandla. Som specialist får jag oftast behandla kroniskt sjuka och äldre patienter med mer komplicerat vårdbehov. Det är de här patienterna som ska ha en fast läkarkontakt. Jag ser också betydligt fler patienter som mår psykiskt dåligt idag, jämfört med för tio år sedan.
 – Så var det år 1999 och jag var färdig specialist. Jag upptäckte att det var jobbigt, stressigt och många tunga patienter att ta hand om, berättar hon vidare. Så jag frågade mina kollegor: Hur gör ni för att orka och hinna?
 – Det vanligaste svaret jag fick från dem var "Gå ner i tjänst". Och det gjorde jag också, till 80% i stället för heltid.
 – Jag blev så arg över att det var så här. Varför ska vi behöva gå ner i tjänst för att orka arbeta? Hur ska vi kunna göra det attraktivt för andra att bli allmänläkare, när vi själva inte orkar arbeta full tid, frågar hon och kommer till en sammanfattning hon återvänder till flera gånger under vårt samtal:
 – Det blir aldrig mer attraktivt än det som vi visar upp för våra yngre kollegor. Ingenting blir bättre än så som vardagen faktiskt är.
 – Det är därför jag bland annat vill ha ett system med kliniskt mentorskap, summerar hon.

På vilket sätt skulle kliniskt mentorskap vara till hjälp?

– Först vill jag skilja ut instruktion från handledning säger Annette. En instruktion kan t ex vara att någon berättar om hur en böld ska incideras.
 – Handledning däremot, innebär att man guidar i läkekonsten. En äldre, mer erfaren person fungerar som samtalspartner för egna reflektioner, och kan komma med goda råd över hur man kan förhålla sig till olika frågor och problem som dyker upp. De ska fungera som det stöd jag behöver för att kunna gå vidare och utvecklas i min egen läkarroll.

Annette kommer sedan fram till den viktigaste punkten i sitt resonemang.
 – Vi är vanliga dödliga som har ett behov av att må bra. För att må bra behöver vi hjälp. Därför behöver vi bland annat kliniskt mentorskap.
 – Vi behöver dessutom fortbildning, fortsätter Annette. Jag anser att arbetsgivaren har ansvaret för detta. Det ansvaret tar man inte här i södra Halland.

Hur kommer det sig att man inte prioriterar fortbildning?

– Det krävs intresse, organisation och det krävs tradition. Inget av detta finns hos oss idag, svarar Annette. Sedan krävs det naturligtvis av oss läkare att vi prioriterar fortbildning. Jag tror det skulle underlätta om fortbildning var obligatoriskt.
 – Vi är egentligen ett kunskapsföretag. Hur ska vi kunna vara i täten, om vi inte fortbildar oss?

Hur skulle då en sådan fortbildning se ut, frågar vi. Annette har ett bra exempel från sin egen ST-utbildning.

 – Vi hade en tre-veckors UGL-liknande utbildning. Det var en personlighetsutvecklande ledarskapskurs. Den gav väldigt mycket, eftersom den lät oss fundera över frågan "Hur fungerar jag i relation till andra människor"? Den lärde mig en del om hur jag fungerar som läkare och som medmänniska. Det blev en bra balans mot den naturvetenskapliga skolmedicinen, minns Annette.
 – För det är så, att om jag inte kan kommunicera med mina patienter, mina kollegor och personal, så spelar det ingen roll hur mycket naturvetenskaplig skolning jag har, slår hon fast.
 – På min tid var kursen inte obligatorisk, det har blivit lite bättre idag. Man säger att alla "bör" gå den under sin ST-utbildning. Jag tycker att den är ett måste för alla läkare.
 – Jag minns ytterligare en bra del i min ST-utbildning, fortsätter hon. Jag sidoutbildade mig vid psykiatriska mottagningen. Där fick jag ett erbjudande om regelbunden psykologhandledning som ett led i utbildningen. Den varade i 6 månader och var väldigt givande.
 – Under handledningen frågade min handledare frågor som "Vad sade du? Vad svarade patienten? Hur kände du det då?" Vi talade om kroppsspråk mm. Det var första gången under min utbildning som jag blev medveten hur stor min egen påverkan är i mötet med patienten.
 – Det var så, att under grundutbild-ningens fem år ägnade vi endast en vecka åt att läsa psykologi.

Annette har sedan ett halvår regelbunden psykologhandledning. En timme varannan vecka avsätter hon till det. Den är till nytta för henne – och hennes patienter – på flera sätt.

– Jag går dit för att få formulera mig inför en professionell handledare kring de svåra patientmötena jag är med om, berättar hon. För att få vägledning till fortsatt behandling av patienten.
 – Många patienter mår psykiskt dåligt, men söker för kroppsliga besvär. När jag frågar hur han/hon mår, svarar de med att börja gråta. Samtidigt vet jag att nästa patient kommer inom mindre än 20–25 minuter. Efter en sådan eftermiddag behöver jag själv ha någon att resonera med, för att jag ska utvecklas i min läkarroll. Nästa gång en sådan situation uppstår ska jag kanske kunna hantera den på ett, både för mig själv och för patienten, bättre sätt.

Vad är då skillnaden mellan psykologhandledning och kliniskt mentorskap?

– Kliniskt mentorskap handlar om min yrkesspecifika läkarkompetens i allmänmedicin. Psykologhandledning utvecklar mig själv och min människosyn, samt ger mig möjligheter att på ett djupare plan diskutera patientens psykologiska problematik, svarar Annette.
 –Tidigare var jag med i en FQ-grupp, fortsätter hon. Där träffade jag andra kollegor, och diskuterade alla möjliga olika problem. Det var givande. Nu har den tyvärr somnat in, men jag funderar på att ta initiativ till att bilda en ny, fortsätter hon. Samtidigt pekar hon på pappershögen på bordet mellan oss, och fortsätter:
 – Nackdelen är att högen ligger där hela tiden och stjäl tid. Men jag måste inse att högen finns kvar, vare sig jag vidareutbildar mig eller inte.

Vad kan man göra åt "högen"? Annette har en önskelista:

– Först och främst önskar jag att jag skulle kunna sålla bland mina patienter, börjar hon. Det innebär att jag skulle behöva tillgång till fler personalresurser med annan kompetens, t ex kurator och psykolog. Idag får inte patienterna den hjälp de behöver utan det blir jag som får ta hand om dem utifrån mitt sunda förnuft och empatiska förmåga. Jag vill också begränsa antalet patienter. Idag har vi både områdesansvar och "lista", eftersom alla själv kan välja vilken doktor de vill söka samtidigt som vårdcentralen har ett avgränsat upptagningsområde.

I nuläget är det många som vill komma till just doktor Friström, så väntetiden är flera månader.
 – Den hemska konsekvensen är att det lönar sig att vara otrevlig, fortsätter hon. Då får man inte lika många patienter…

Hur kan Annette då påverka utvecklingen, i sin egenskap av studierektor för ST-läkarna?

– Till att börja med har vi just nu gått ut med ett erbjudande till alla ST-läkare om att delta i psykologhandledning i grupp. Vi väntar in svaren på denna förfrågan i dagarna, börjar hon, och fortsätter:
 – Sedan är jag kursansvarig för en LIV-utbildning (Läkare I Vården) i personligt ledarskap. Den utvecklar även mig, tillägger hon.
 – Nu gäller det att försöka stötta ST-läkarna på sjukhuset så att de får så bra sidoutbildning som möjligt!

Det här med utbildningar tillsammans med andra specialistgrupper är något som Annette känner extra starkt för.

 – Jag ser en vinst i att utbildning sker tillsammans med mina läkarkollegor inne på sjukhuset. Jag tycker inte att vi ska vara så strikta och hålla utbildningen för oss själva, för vi är så unika ändå.
 – Vi är exklusiva med den ST-utbildning vi har. Runt patienten krävs det gemensamt arbete av alla specialiteter. Jag tror inte på sjukhuset som en separat enhet skild från primärvården. LIV-utbildningen till exempel handlar om att ST-läkare i olika specialiteter utbildar sig tillsammans. Jag tror på att riva gränser. Utbildas tillsammans, jobba tillsammans.

Till sist undrar vi hur den aktuella situationen ser ut på vårdcentral Hertig Knut idag.

– Jag trivs bra här på min arbetsplats, svarar Annette. Vi är 6 ordinarie läkare, varav 5 arbetar deltid, 3 ST-läkare samt en AT-läkare.
 – En bra sak är att jag lägger basen för min tidbok själv. Det är en skön känsla att kunna styra sin arbetsdag. Jag har "gyllene tider" i tidboken som endast jag får boka. Det ger mig lite mer kontroll.
 – Jag har en bra chef, och det är skönt. Jag har bra kollegor, bra medarbetare och en bra struktur omkring mig.
 – Mina önskemål är planerad och strukturerad fortbildning och fungerande kunskapsöverförande via det kliniska mentorskapet liksom den psykologiska handledningen, säger Annette Friström och avslutar med:
 – Jag önskar att vi kollegor från olika vårdcentraler här i Halmstad kunde mötas för att möjliggöra gemenskap och yrkesstolthet.
 – För vi är ju bra. Vi kan mycket; vi är allmänläkare.

Per Lundblad