Efter år av arbete har vi uppnått ett delmål.
Vi har fått ett officiellt erkännande att vi bör vara 1/1500 för att ge våra invånare basal hälso- och sjukvård.
Men var finns doktorn?

Under de senaste 10 åren har intresset fokuserats på primärvården. Man har betonat att basal hälso- och sjukvård skall skötas i primärvården. Och man har lovat oss större andel av budgeten för vår s k utbyggnad. Detta har anammats av kliniker som en nödvändighet för att hålla sina budgetramar. Vi i primärvården har till en början glatts åt erkännandet av vår specialitet och vårt kunnande. Därför har vi tacksamt tagit emot de allt ökande patientströmmarna. För det var ju så vi ville ha det!

Vi har således under de sista åren raskt fått ett arbetsmått som kräver 1/1500, fast den dimensioneringen varit utopisk för de flesta av oss.

Det finns områden i landet där man har uppnått detta mål, men för många av oss ser verkligen annorlunda ut. Listor eller upptagningsområden på 1/2500–1/3000 är ingen ovanlighet. Som alla vet orkar de flesta människor arbeta en viss tid under ökad press. Till en början är man entusiastisk och optimistisk och tror att det kommer att "ordna sig". Många av oss har levt i den villfarelsen att om man visar att man är duktig, och tar på sig extra arbetsuppgifter, så kommer verksamheten att tillföras mer pengar och tjänster! Tyvärr har verkligheten inte sett ut på det sättet. Under de sista åren har arbetsbördan blivit orimlig för många av våra medarbetare. Massflykten från vissa vårdcentraler i olika delar av landet har varit enorm och verksamheten upprätthålls av olika vikariatskedjor.

Hur ska vi kunna vända på den trenden?

Vi står inför två sanningar eller två problem.

• Hur behålla våra kollegor och hur rekrytera nya?

• Ska vi svartmåla eller skönmåla?

Låt oss se realistiskt på problemet. Vi har en specialitet som är känd för sin utomordentligt goda utbildning och framför allt sin goda handledning under hela utbildningstiden. Vi är, såvitt vi vet, den enda specialiteten som inom delar av Sverige, har ett aktivt handlingsprogram för att omskola andra specialiteter till sin egen, och vi har inte minst ett klart och tydligt politiskt mål uppsatt, att vi skall bli fler, inom en snar framtid.

Det här borde och måste kunna vändas till vår fördel!

Vi vet från tidigare undersökningar att en alltför liten andel, 15%, av läkarstudenterna uppger att de skulle tänkas välja allmänmedicin som specialitet. En anledning till det låga intresset är sannolikt en okunskap om vad specialiteten innebär. Enligt en dansk studie väljer majoriteten av studenterna specialitet under själva utbildningen och under AT-perioden. Med en ökad andel allmänmedicin under utbildningen borde intresset öka. Med tanke på att primärvården ser en större del av patienterna, bör en större del av den kliniska utbildningen vara förlagd till vårdcentraler. Denna utveckling har kommit olika långt på utbildningsorterna. En förändring är på gång vilket är positivt men det kräver också goda intresserade handledare ute på ett stort antal vårdcentraler. Vi måste alltså arbeta för utökat antal tjänster för att klara undervisningen och handledningen av studenterna.

Det är av stor vikt att AT-utbildningen kvalitetssäkras. Vi måste se till att AT-läkare intresserade av allmänmedicin, erbjuds en ST-tjänst inom specialiteten. Av största vikt är att verka för ett tillräckligt stort antal handledarutbildade handledare samt ett ökat antal ST-tjänster i allmänmedicin. Under sjukhustjänstgöringen bör handledaren hålla kontakt med sina utbildningsläkare på vårdcentralen för att hela tiden bevara primärvårdsperspektivet.

Vi måste öppna våra mottagningar för unga läkare som vill vikariera hos oss (många vårdcentraler har krav på legitimation, vilket naturligtvis är kvalitetsmässigt bra, men då inses lätt att andra specialiteter lockat i stället!) Självklart måste vi lägga ner tid på handledning och stöd – egentligen självklart – med tanke på vad vi kan få tillbaka!

Vår egen arbetsmiljö är av största vikt att arbeta med för att skapa förutsättningar för rekrytering av fler distriktsläkare. Arbetsmiljöfrågorna kan sammanfattas i några punkter:

• Verka för definierade åtagande med god finansiering.

• Utveckla klara och tydliga avtal mellan uppdragsgivare och utförare.

• Handledning och stöd från FQ-grupper, Balintverksamhet osv.

• Krav på ledarutbildning både i grundutbildningen, specialistutbildningen och för verksamma distriktsläkare.

• Försöka avgränsa och definiera, d v s renodla, den medicinska professionen.

• Verka för att distriktsläkare ges förutsättningar att ta på sig ett ledarskap. Ledarskapsuppgiften och tidsåtgången skall tydligt konkretiseras.

Vi måste göra det attraktivt att bli distriktsläkare både statusmässigt och ekonomiskt.

Våra patienter ser oss som den självklara första kontakten i olika medicinska frågor och det ger oss en personlig hög status gentemot den enskilde patienten. Tyvärr åtnjuter vi ofta inte lika hög status interkollegialt. Ett ökat samarbete som t ex med allmänmedicinkonsulter på sjukhus kan vi förhoppningsvis förbättra situationen.

Lönen är oerhört viktig. Våra löner har en tendens att halka efter sjukhusspecialisterna vilket är orimligt. Självklart måste distriktsläkarlönerna ligga minst i nivå med överläkarlönerna. ST-lönerna inom allmänmedicinen måste, för att gynna rekryteringen, ligga på en högre nivå, än andra ST-läkarlöner.

Det är möjligt att den nuvarande politiken med avknoppning av verksamheter och ökad självständighet kan förbättra arbetsmiljön för vissa och ur rekryteringssynvinkel locka några till specialiteten. Viktigt är dock att betona konkurrensneutraliteten och att verka för en god och stimulerande arbetsmiljö, helt oavsett driftsform!

Vi måste tydligt förklara för våra arbetsgivare och avtalspartners, att om vi har tydliga avtal och överenskommelser om tid för utveckling, fortbildning och ledarskap, samt en ersättning som gör det möjligt att driva vår verksamhet professionellt, kommer det att bli lönsamt både sjukvårdsmässigt och ekonomiskt.