Fråga mindre Från lönearbetare till doktor Arbetsmiljön för distriktsläkare har under senare år försämrats, åtminstone upplevs det så av en stor del av läkarkåren. Sjukskrivningar inom kåren ökar, allt fler väljer att arbeta deltid, många slutar och söker sig till andra verksamheter. Rekryteringen släpar efter. Vid en nyligen gjord inventering säger sig endast 15 % av medicine studerande vilja bli allmänläkare.Medelåldern är hög och inom de närmsta 10–15 åren kommer en stor del att ha gått i pension.Löneutvecklingen har inte heller varit så gynnsam. Utbrändheten smyger sig på. Jag, som i drygt 20 år varit verksam i en storstad, har trott att detta endast är ett
storstadsproblem, men det visar sig att det är ett mer eller mindre generellt problem i
hela landet.Varför har det då blivit så här? Statsmakterna och Landstingen säger sig
ju vilja satsa på sjukvård och inte minst på Primärvården. Detta hörde vi ju inte
minst inför årets val.Under de år jag arbetat, har jag hört att "Primärvården
skall utvecklas". Utvecklas till vad?? Och hur skall det då gå till? Vi kan ju börja med att bena upp begreppen. Vi är specialister i Allmänmedicin och det är inom det området vi arbetar. Allt för ofta sätts likhetstecken mellan Primärvård och Allmänmedicin, men det är inte synonyma begrepp. Allmänmedicin är en specialitet inom Primärvården på samma sätt som t ex Internmedicin är det inom ett sjukhus. I Primärvården kan alltså finnas flera specialiteter, varav Allmänmedicin är en. Låt oss därför framgent hålla oss till begreppet Allmänmedicin. Det är vi Allmänmedicinare som har kompetensen inom området och som skall föra Allmänmedicinens talan. Det är vi som kan peka på Allmänmedicinens möjligheter och begränsningar. Vi måste våga, och framför allt orka, föra denna diskussion med dem som ansvarar för sjukvården. Jag upplever att vi alltför länge suttit med krökt rygg och passivt tagit emot direktiv från omgivningen. En omgivning som uppfattat sig själv ha den bästa kunskapen om Allmänmedicinen. Rätar vi inte på ryggen nu kommer den att bli allt mer krökt och till sist är det endast backen vi kan se – den backe där vår grav så småningom kommer att grävas. Det finns faktiskt en horisont och en värld bortom den – det gäller att rikta blicken dit. Vi känner oss styrda och låter oss styras. Vi måste därför föra en aktiv dialog med dem som anser sig ha fått mandat att styra oss. Det finns ingen anledning att passivt finna sig i orimliga populistiska direktiv från politiker. Vem är egentligen vår uppdragsgivare? Alla politiker jag talat med anser att det är dom, men är det verkligen så? Min bestämda uppfattning är att det är mina patienter. I de kvalitetsutbildningar jag gått talar man om kunderna. Inom företagsvärlden är det kunderna man månar om – det är dem man är beroende av för sitt fortlevande. Det är kundernas krav och behov som måste tillfredsställas och kunderna som måste erbjudas god kvalitet. I vår verksamhet anser jag att kundbegreppet kan överföras till patienterna. Det är deras behov och efterfrågan som måste tillgodoses, inte politikernas. Vi måste få politiker att inse detta. Jag tror faktiskt att det, genom konstruktiva diskussioner och förslag, går att få dem att lyssna på oss. Jag tycker att Margot Wallström är ett gott sådant exempel. Tyvärr har hon ju slutat – vilket kan väcka en del funderingar. Initiativet måste alltså ligga hos oss. Når vi inte fram i vår argumentering får vi agera på egen hand. Det går faktiskt att göra det under förutsättning att det sker under ordnade former och är genomtänkt. Samtidigt måste man själv vara beredd att ta ansvar för sitt agerande. Inom Allmänmedicinen, liksom inom övrig sjukvård finns ett visst sjukvårdsbehov och samtidigt en efterfrågan som synes obegränsad, samtidigt som den ekonomiska och även personella resursen är begränsad. Med de resurser som idag finns går det inte att fullt ut tillgodose efterfrågan. Vi kan inte ta på oss hela samhällsansvaret utan måste begränsa oss till det vi är utbildade till, nämligen sjukvård, i första hand riktat till enskilda individer. Detta måste ske under rimliga arbetsförhållanden och med hög säkerhet och kvalitet. Sjukvård är inget löpande-band-arbete i 20-minuters moduler. Sjukvård är ett högkvalificerat arbete som berör en annan människa och som kan ha stora och ibland rent av livsavgörande konsekvenser för denne. Själva konsultationen är av avgörande betydelse i detta arbete, framför allt inom Allmänmedicin med ofta diffusa oklara symtombilder. En mycket stor del av vårt arbete går åt att sätta sig in i en annan människas problematik, göra rimlighetsbedömningar och i bästa fall i slutet av konsultationen presentera en förklaring eller lösning på problemet, samt åtgärda detta. Det är just detta som skiljer en lönearbetare med fast lön och arbetstid från en Doktor som tar vara på alla möjligheterna i läkekonsten. Vi måste våga att åter bli doktorer och göra ett arbete med sådan kvalitet att vi kan känna stolthet vid dagens slut. Vi måste avgränsa oss, vi måste våga säga nej. Vi måste sluta att vara så rädda och ständigt fråga om vi får göra si eller så. Doktorn måste alltså återta initiativet. Vi besitter definitivt den bästa kunskapen om det vi arbetar med och därför måste vi sträva efter att bli aktade och inte acceptera att bli ifrågasatta. Doktorn är en nyckelperson inom sjukvården och bör därför också återfinnas i chefspositioner, men för detta krävs en engagerad läkare som dessutom är utbildad till att bli en bra ledare. Gör vi inget själva, innebär det indirekt att vi accepterar förhållandena som de är nu. Vi kommer inte att kunna påverka vår situation till det bättre och omgivningen kommer att uppfatta oss som enbart gnälliga. Vi fortsätter att må dåligt och därmed ger vi våra patienter en undermålig vård. Räta på ryggen och upplev de fria viddernas horisont! Sten Stenberg |
