När jag gick i småskolan hade skolbänkarna en klaff framtill. Under den fanns det plats för bläckhorn och bläckpenna. Det svartblå hålet och pennskaftet med utbytbara bläckstift var utgångspunkten för skrivkonst på den tiden. Bläckplumpar i rättskrivningsböckerna med de dubbla hjälplinjerna var oundvikliga och läskpapper kunde bara nödtorftigt dölja fläckarna mellan de spretiga raderna.

Mot den bakgrunden har jag som gammal fyrtiotalist med skräckblandad förundran betraktat den enorma utveckling som kännetecknat dokumentation och kommunikation inte minst under 90-talet. Att ett tangentbord kunde användas för framställning av lättläst text var egentligen fantastiskt nog. Men att man idag med hjälp av dessa knappar och en telefonledning har sekundsnabb tillgång till all världens samlade kunskap och kommunikation, det är fortfarande ofattbart ur mitt perspektiv.

Vi är nog många som ryggat inför elektronisk post och den supersnabba IT-tekniken. Bara denna tveksamhet har gjort att man hastigt hamnat efter i utvecklingen. Ibland känns det tungt att bli betraktad som något av en efterbliven byfåne, när man enbart använder sig av telefon, fax eller brev vid kommunikation med omvärlden.

Och om man ändå vågar sig in i en data-butik, är det lätt att känna sig korkad, när den 19-årige försäljaren drar igång med sin svada och använder ord som man inte förstår. Du begriper ingenting, när han snackar om processorns hastighet i Mhz, ramminnets kapacitet och hur många Mb som ryms på hårddisken. Fikonspråket i branschen verkar vara till för att imponera på oss okunniga.

Det är väl för sådana som jag, som Mediahuset (som trycker DISTRIKTSLÄKAREN) dragit igång med Internetutbildning för allmänläkare. Varje utbildningstillfälle omfattar 4 timmar, och äger rum på olika håll i landet. Själv deltog jag i den kurs som avhölls i Falun den 16 februari.