Ledare

Vad är sjukt och vad är friskt?

Vi hör nästan dagligen om samhällets problem med de senare årens ökning av antalet långtidssjukskrivna. En del fokuserar på läkarnas roll i sammanhanget och av och till pekas läkarnas agerande ut som den huvudsakliga orsaken till den ökande sjukskrivningen. Detta är fel "diagnos" på samhällsproblemet och därför ordineras fel "medicin" i de förslag till förändringar som regeringen föreslår.

Tre promemorior och en departementsskrivelse har just remissbehandlats och regeringen föreslår bland annat "Åtgärder för ökad precision vid sjukskrivning". Precisionen skall åstadkommas genom att läkare och Försäkringskassan stringent tillämpar det sjukdomsbegrepp som finns i lagen om allmän försäkring, d.v.s. sjukpenning skall utges enbart utifrån strikt medicinsk bedömning av arbetsförmågan.

Det man kallar oprecisa diagnoser skall normalt inte föranleda heltidssjukskrivning, t.ex. symtomdiagnoser som smärta/värk, ryggbesvär och olika former av livsproblem. Det finns förslag om att läkare med särskild kompetens i försäkringsmedicin gör en ny bedömning av arbetsförmågan efter åtta veckors sjukskrivning. Detta tar DLF helt avstånd från.

Regeringen föreslår två typer av läkarutlåtanden efter åtta veckor sjukskrivning, ett för hel sjukskrivning och ett annat för deltidssjukskrivning. Vid sjukskrivningar över åtta veckor skall läkaren särskilt motivera det medicinska syftet med sjukskrivningen och att ett medicinskt villkor för fortsatt sjukskrivning bör vara att fortsatt arbete medför risk för den försäkrades hälsa. Läkaren skall också ange på vilket sätt det främjar patientens tillfrisknande att han/hon ej arbetar. DLF ser stora problem med att på kort tid omsätta detta skifte i värderingar. Läkarna förväntas vara de som "tar stöten" när patienterna protesterar. Regeringen borde ta ett politiskt ansvar och tala klarspråk för det systemskifte man vill se och inte försöka med konststycket att låta andra göra jobbet.

Vi läkare, och då speciellt allmänläkarna, kommer att få ägna mycket tid åt komplicerade läkarintyg, som kommer att stjäla tid från annat. Något förslag om vad som skall stå tillbaka finns inte. DLF kan inte acceptera att mer läkartid går åt för intygsskrivande om man inte samtidigt beskriver vad som får komma i andra hand. Allmänläkarnas arbetssituation är redan mer än ansträngd och de förslag som presenteras riskerar att ytterligare försämra arbetsmiljön.

En annan del av förslaget är att ompröva rätten till sjukersättning (före detta sjukbidrag och förtidspension) vart tredje år eller tätare för alla med den förmånen. En ny ansökan skall behandlas och ny förutsättningslös prövning skall ske. Förslaget kommer att skapa merarbete för läkarna då patienterna har behov av nya intyg/utlåtanden. DLFs ståndpunkt är att det inte är rimligt att lägga betydande resurser på att ständigt ompröva sjukersättning då man på goda grunder kan förutse att det inte ger något resultat.

I en del har DLF principiellt ställt sig bakom förslaget och det gäller införande av ett mer eller mindre obligatoriskt rehabiliteringsmöte efter åtta veckors sjukskrivning. Vi tror att ett sådant möte kan påskynda rehabiliteringen i de fall där kvarvarande arbetsförmåga finns.

DLF har påpekat det faktum att rehabiliteringsmöten är tidskrävande och att det därmed är något som i hög grad kommer att påverka allmänläkarnas arbete. Varifrån skall tiden tas? DLF kan inte stödja förslaget om detta arbete skall läggas ovanpå allt annat som vi idag förväntas göra. Regeringen har ett ansvar att göra nödvändiga prioriteringar mellan läkarnas arbetsuppgifter, d.v.s. en konsekvensanalys av vad förslagen innebär för läkarnas arbetsmiljö. DLF kräver också att vårdcentralen/motsvarande får full ersättning för den läkartid som avsätts.

Remissvaret i sin helhet presenteras i detta nummer av Distriktsläkaren.

Benny Ståhlberg
Ordförande