Ledare
Doktorn som gick hem...

På Nordens största sjukhus inträffade för en tid sedan det som väl ingen trodde skulle kunna hända. Medicinbakjouren slängde in handduken, frånsade sig det medicinska ansvaret och gick helt sonika hem. Inte för att han blivit akut sjuk, utan för att han stod inför en hopplös arbetsuppgift – att hitta sängplatser till alla de patienter som bedömdes vara i behov av det stora sjukhusets medicinska kompetens. Under större delen av jourpasset hade han tvingats skriva ut de patienter som var minst sjuka, skicka dem som ej gick att skriva hem till andra sjukhus. Likväl fattades det sängar. Till sist tröttnade han och gick hem efter att ha sett till att primärjouren kunde nå honom för rent medicinska frågor.
Fram till 1997 var detta ett rätt välfungerande sjukhus, men sedan dess har man dragits med ekonomiska och strukturella problem, nedskärning av vårdplatser och personal. Välfungerande enheter har slagits sönder och den personal som inte fått sparken flyr hals över huvud. Läkarna anser att den medicinska säkerheten är allvarligt hotad.
Problemen har under lång tid påtalats men ledningen har hittills varit oförmögen att lösa dem och då kanske man får ta i dem själv – så som bakjouren gjorde.
I vilket fall väckte detta stor uppmärksamhet och han har fått mycken uppskattning från kollegor och annan sjukvårdspersonal för sitt handlande, vilket på ett mycket konkret sätt visade på sjukhuset svårigheter. Ledningen hotar däremot med repressalier, och ansvariga politiker ställer sig helt oförstående.
 Varför nu skriva om det stora sjukhusets problem i en tidning som riktar sig till distriktsläkare? 
 Jo, för att, för det första, visa på att vi är beroende av fungerande vårdkedjor och brister det någonstans så påverkar detta all sjukvård i omgivningen, även primärvården. Vi distriktsläkare är beroende av att sjukhusvården fungerar för att vi själva skall kunna bedriva en bra allmänmedicinsk öppenvård, på samma sätt som sjukhusen är beroende av en fungerande primärvård. Brister det någonstans i dessa flöden havererar hela härligheten – och det har det gjort på den ort där det stora sjukhuset ligger. Av tradition har politiker på orten under många, många år valt att satsa på det stora sjukhuset istället för på en väl utbyggd primärvård och då blir det så här. När det stora sjukhuset vuxit sig för stort och otympligt och kollapsar finns det ingen primärvård som är dimensionerad för att kunna hjälpa till. Den går på knäna sedan länge och till råga på allt får primärvården dessutom skulden för att sjukhuset havererar. ”Hade bara primärvården fungerat, så hade kollapsen aldrig inträffat”, dundrar sjukhusstyrelsens ordförande dogmatiskt i den lokala morgontidningen. Nog känns det som moment 22!
För det andra, att visa på att man på ett tydligt och konkret sätt måste agera när man står inför hopplösa arbetsuppgifter. Bakjouren brände sig inte på att fortsätta leta efter obefintliga sängplatser – han slog resolut näven i bordet och sade att nu får det vara nog. Vi i primärvården saknar inte sängplatser, däremot saknar vi tydliga och avgränsade mål för vår verksamhet. Vi famlar dagligen i en dimma av mer eller mindre konkreta arbetsuppgifter och vi känner oss ofta otillräckliga. Vi kanske också helt sonika skulle avsäga oss vårt medicinska ansvar, slå näven i bordet och gå hem. Om tillräckligt många gjorde det skulle man möjligen från politiskt håll inse allvaret i situationen och tvingas gå från retorik till handling. Det är ju valår i år…

Sten Stenberg