Bengt Mattsson –
akademisk pionjär inom allmänmedicin

En pionjär för den akademiska forskningen inom ämnet allmänmedicin – så kan man beskriva Bengt Mattsson. Han fick den första akademiska tjänsten som inrättades i denna specialitet i Sverige.
Året var 1980, och platsen var Umeå universitet. Titeln var ”Klinisk lärare – tillika distriktsläkare”.
Idag är allmänmedicinen en egen specialitet, och den har en given plats i grundutbildningen på samtliga våra universitet. Men dess tyngd varierar mellan de olika utbildningsorterna.
Bengt Mattsson finns sedan 1999 på avdelningen för allmänmedicin, Institutionen för samhällsmedicin vid Göteborgs universitet. Det är bråda dagar här, eftersom man just flyttat till nya lokaler. Man finner dem nu i Annedalsklinikerna strax nedanför Sahlgrenska Universitetssjukhuset. 
Distriktsläkaren lyckades få en pratstund med Bengt Mattsson mitt under själva invigningen av de nya lokalerna. 

Psykiatri
Bengt Mattsson började sin bana med allmänmedicin, men blev intresserad av psykiatri på vägen och slutade som legitimerad specialist i psykiatri. Under åren 1970–1978 jobbade han sedan som psykiater, och blev intresserad av den neurologiska sjukdomen Huntingtons chorea – s.k. ”danssjuka”. 1974 skrev han en avhandling om denna sjukdom.
– Det var mer biologiskt inriktad forskning, minns Bengt. Det jag tyckte var mest intressant var att prata med patienter som löpte risk att bli sjuka. Man visste ju att det fanns en genetisk disposition för sjukdomen. Om den ena föräldern har sjukdomen blir risken för såväl söner som döttrar att ärva den 50 procent. Och det är ju en obotlig, otäck sjukdom som leder till döden så småningom. Hur hanterar man situationen att leva med ovissheten om huruvida man själv skall drabbas?
– Idag kan man testa om man bär på anlaget för sjukdomen, men sådana tester fanns inte då, fortsätter han. Därav denna ovisshet.
Under de åtta år som Bengt var verksam som psykiater, hände det att han jobbade som allmänläkare emellanåt. Till sist bestämde han sig för att ta steget från psykiatrin och bli allmänläkare på heltid.
– Jag saknade den fysiska kroppen i psykiatrin, berättar Bengt och förtydligar:
– Om jag hade en patient som jag ville kolla upp medicinskt – ta blodprov på eller liknande – så var jag som psykiater tvungen att lämna över det till någon annan.
Så Bengt sadlade om och blev allmänläkare i stället.
– Allmänläkaren är ett slags ”ur-doktor”, fortsätter han. Den inställningen finns hos många. Jag tror att det innerst inne finns en liten önskan hos alla doktorer att jobba som det, just för att yrket har den statusen i vårt undermedvetna. Vi vet, genom intervjuer med äldre läkare av olika specialiteter, att de också bär på uppfattningen att allmänläkaren är en ”riktig” doktor. Och jag kan konstatera att den delas även av studenterna. 

En sörlänning i norr
Vid den här tiden var Bengt verksam i Umeå, trots att han är född i Skåne.
– Jag började läsa till läkare i Lund, men flyttade till Umeå och gick färdigt min utbildning där, minns han. Det fanns flera anledningar till det, en var att min mor är född där och jag hade tillbringat mycket tid som barn däruppe. 
Därför fanns han på plats när den första universitetstjänsten i allmänmedicin annonserades ut vid Umeå universitet – ”Klinisk lärare – tillika distriktsläkare”. (En mer detaljerad beskrivning av de omständigheter som ledde fram till detta finns i Distriktsläkaren nr 7–01, intervju med Anders Lindman, DLFs anm.). Bengt sökte och fick tjänsten.
– Jag var ju, tack vare min avhandling om Huntingtons sjukdom, docent i psykiatri och det var nog därför det var lättare för mig att bli accepterad av den akademiska världen, tror Bengt så här efteråt. 
– Tjänsten var på halvtid, och jag arbetade samtidigt som distriktsläkare i Robertfors, fortsätter han. 

Praktiska erfarenheter
Att hela tiden ha kvar en fot i verkligheten, utanför universitetets akademiska värld, är något som Bengt tycker är viktigt. Professuren vid avdelningen för allmänmedicin i Göteborg har han haft sedan 1999, men samtidigt arbetar han som distriktsläkare vid Hjällbo vårdcentral i en av Göteborgs förorter en dag i veckan. På frågan om det inte är besvärligt att kombinera dessa tjänster rent tidsmässigt, svarar han så här:
– Det är en prioriteringsfråga. Man får fråga sig vad som är viktigast. Den dagen ger mig så oerhört mycket de andra fyra dagarna i veckan. 
– Alla kliniska professorer skall ha ett stråk av vanlig sjukvård, fortsätter Bengt. Men det är inte alltid det fungerar så bra. Men jag vill inte vara utan min dag på vårdcentralen.

Mötet med patienten
Frågeställningen gör att Bengt nalkas en av de frågor som ligger honom varmt om hjärtat, allmänläkarens roll i mötet med patienten.
– Allmänmedicinen är ett så praxisorienterat ämne, utvecklar han vidare. Vi står med ett ben i naturvetenskapen. Men patienten kommer också till oss med sin längtan, sina frågor och sin oro.
– Här får vi en viktigt uppgift: Det handlar om mötet med hela patienten. Vi ska kunna hitta rätt första gången! Det är här som allmänmedicinens skärpa kommer in, säger Bengt med eftertryck.
– När en patient knackar på doktorns dörr för att få hjälp, så är det allmänläkarens första uppgift att söka lokalisera var upplevelsen har sin källa, förtydligar han. Allmänläkaren har en ”första-kontakt-funktion” som är unik, och hur den uppgiften genomförs är av största betydelse för hur kvaliteten på det fortsatta arbetet blir. En ensidig och tidig inriktning mot en särskild förklaring kan få ödesdigra konsekvenser. Och eftersom det är svårt att göra omval i det diagnostiska arbetet, är en öppenhet och ett ”rörligt sikte” av största betydelse.

”Psykosomatisk medicin”
– Läkarutbildningen handlar så mycket om att fixa, dona och ordna, fortsätter Bengt. Men ibland kanske patientens problem ligger på en annan nivå, utanför det biomedicinska fältet. Tag en daghemsföreståndare som fått fler och fler ansvarsområden samtidigt som antalet inskrivna barn ökar och personalen minskar som ett exempel. Till slut kanske han eller hon sjukskriver sig, och det är då allmänläkaren kommer i kontakt med denna person. 
– Frågan är då: Var ligger den sjukes svårigheter någonstans? Ska man se endast till symtomen och skriva ut medicin, eller ska man försöka få till stånd ett samtal med patienten för att hjälpa densamme till att själv komma till insikt om grundorsaken till sina problem, frågar Bengt retoriskt.
– Sedan gäller det ju också för läkaren att avgränsa utan att avvisa, fortsätter han. Läkaren kan inte lösa alla problem, och det är en insikt som är viktig. Annars kanske man själv hamnar i samma situation.
- Självklart är det inte så att det endast är allmänläkaren som kan skönja andra så kallade bakomliggande faktorer vid olika symtom. Vi har inga särskilda talanger för att se en djupdimension. Men vi har genom våra arbetsvillkor och utgångspunkter unika möjligheter att ta del av en rikhaltig och omfattande patientinformation – den kliniska utgångspunkten och perspektivet är annat på en vårdcentral jämfört med ett sjukhus.
Bengt tar fram en bok ur hyllan som han tycker ger en bra bild av det han försöker beskriva. Den heter Patient – läkarrelationen: läkekonst på vetenskaplig grund, redaktör Jan-Otto Ottosson 1999 och är utgiven av Natur och Kultur i samarbete med Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU). I boken medverkar flera olika författare och en av dem är Bengt.
– Den beskriver det som är mitt forskningsområde, berättar han. Lite slarvigt kan man kalla det för ”psykosomatisk medicin”.

Allmänmedicinens ställning
– Jag har även varit handledare för några olika forskningsarbeten som kretsar kring dessa frågor, säger Bengt och tar fram tre stycken avhandlingar. Här är Carl Edvard Rudebeck och hans avhandling om klinisk praktik. Där myntar han ett begrepp som han kallar ”kroppsempati”. Sedan har vi Olle Hellströms avhandling Patienten som person samt Sven-Olof Anderssons Tidens betydelse i konsultationen. 
Samtliga dessa avhandlingar stammar från tiden vid Umeå universitet. Hur har det då varit att komma till Göteborg? undrar vi.
– Det går bra, svarar Bengt. Även om allmänmedicinens ställning här inte riktigt är densamma som vid vissa andra universitet ännu. Här i Göteborg läser man ungefär fyra veckor allmänmedicin totalt under hela läkarutbildningen. I Linköping t.ex., läser de två till tre veckor per termin. Göteborg har varit den plats där man haft minst allmänmedicin i utbildningen. Men det kryper långsamt uppåt.
– Det viktigaste för oss här och nu är att göra ämnet känt. Att få studenterna att inse lyckan och glädjen med att vara allmänläkare. Vi måste komma ut i undervisningen och i forskningen. Det är inga problem när det gäller studenterna, de är i allmänhet positiva när det gäller allmänmedicin och det är en god hjälp. En vanlig reaktion från en studerande som kommer tillbaka efter att ha tillbringat en åtta dagars praktik på en vårdcentral är att ”Det borde ha varit åtta veckor i stället”, hävdar Bengt och tillägger:
– Men det är så mycket fakta man ska kunna som doktor… Samtidigt som Göteborg av tradition är så forskningsinriktat – och då handlar det mest om biomedicinsk forskning.

Det humanistiska inslaget
Hur får man då ut allmänmedicinen i utbildningen?
– Det gäller att stå på god fot med dem som bestämmer över innehållet i densamma, svarar Bengt enkelt. Och för att åstadkomma det, kan man inte göra annat än att jobba med det som man tror på, tillägger han. Det humanistiska inslaget vi står för är viktigt 
– hela den sjuka människan.
– Vi jobbar med att skapa forskning kring dessa frågor. Därför har vi t.ex. haft antropologer som varit här och föreläst, och religionspsykologen Ove Wickström likaså. Han talade mycket om människor som söker sig till sjukvården på grund av existentiella problem.
– Samtidigt har vi också ett annat spännande projekt här, fortsätter han. Kvinnoundersökningen – ett projekt som startades av min företrädare, Calle Bengtsson, numera professor emeritus. Han har följt en grupp kvinnor under 32 år, och min kollega professor Cecilia Björkelund jobbar vidare med dem nu. Så avdelningen har stor bredd!
Så avslutar Bengt Mattsson vårt samtal, eftersom han måste hasta vidare till nästa möte. Det är ju som sagt invigning idag.

Per Lundblad

Fotnot: Vill man läsa mer om avdelningen för allmänmedicin vid Göteborgs universitet, kan man gå till adressen www.host.gu.se/allme/ på Internet.