Den 30 september slutade jag i Stockholms Läns Landsting efter att ha varit anställd sedan 1971, de sista 11 åren som vårdcentralchef. Tålamod, krafter och nyfikenhet var slut.

Husläkarreformens listning genomfördes utan tillräckligt många läkare att lista sig hos. Snedbelastningen blev betydande och bestående för dem av oss som tog detta på allvar. Fungerande vårdlag med läkare–distriktssköterska–undersköterska slogs sönder i valfrihetens namn.

Gratis sjukvård för barn infördes plötsligt utan någon som helst personalförstärkning. Tillströmningen av lindrigt sjuka småbarn blev stor och tog tid och resurser från gamla och kroniskt sjuka. Anställningsstopp innebar stort slitage på befintlig personal, semestervikarie och sjukvikarier avskaffas, somrarna med halverad styrka blev ett elddop. Löwenströmska sjukhuset, ett väl fungerande närsjukhus upphörde i all hast, väletablerade vårdkedjor försvann för att aldrig återetableras. Plötsligt fanns det ingen primärvårdsledning. Beställarnas vårdöverenskommelse blev en strypsnara utan utrymme för utveckling eller framsynt personalpolitik. Efterfrågestyrd sjukvård prioriterades urgröpande de ändliga personella och ekonomiska resurserna. I en konkurrenssituation kan vi inte heller prioritera medicinska behov före efterfrågan.

Under de sista 10 åren har vårt uppdrag blivit alltmer komplext och mångfacetterat, i samma takt har möjligheterna till inflytande och makt krympt. "Stödet uppifrån" har varit obetydligt och obegripligt.

Det är också vi som fått trösta och sjukskriva alla gråtande grundskolerektorer och förskollärare, nu sjukskriver vi också försäkringskassans personal…

Nu hoppas många kollegor att privatisering och enskilda avtal skall ge större manöverutrymme. Det återstår att se. Andra kollegor har förstått att inflytandemöjligheterna och de meningsfulla sammanhangen är obefintliga och drar därför land och rike runt och tar åtminstone ordentligt betalt. Som tröst.

Medelåldern hos allmänläkarna är hög, vakanserna många. För att råda bot på bristen reser nu landstingsbyråkrater på rekryteringsuppdrag till Tyskland, Polen och Spanien. Ny arbetskraft skall importeras när man kört slut på det man hade. Att det förtroliga samtalet är det viktigaste i allmänmedicinsk konsultation och att språkets finstilta valörer är oundgängligen nödvändiga har ingen berättat för dessa rekryterare som väl själva aldrig varit sjuka på ett främmande språk.

Det är också så egendomligt att något så oerhört komplext, svåröverskådligt, kunskapsintensivt och dynamiskt som sjukvård skall detaljstyras och detaljstöras av (för närvarande marknadsfundamentalistiska) amatörer och politiker. Om vägverket vore på samma sätt ideologiskt politikerstyrt skulle vi ha nya trafikregler varje år, byta körriktning i rondellerna och vägbanorna vore allt mellan kostigar och 8-filigt.

Annars är det urgammalt; landstinget är en konstruktion från 1862, landstingsgränserna lär vara från 1200-talet. (Flera avfolkningslandsting kommer inte att kunna bära sina sjukvårdskostnader när befolkningen blir allt äldre.) Det är absolut nödvändigt att beslutsbefogenheter och initiativ återtages av verksamhetsförtrogna professionella krafter med ett landstingsövergripande regionalt samarbete för både långsiktighet och uthållighet, i hälso- och sjukvårdslagens anda, där behov får komma före efterfrågan och allas rätt till basal sjukvård bibehålls. Samla verksamhetscheferna till det beslutande organ som skall ansvara för aktiviteter och budget.