| Underliga fredag, nästan november.
Så många unga döda i vår stad i natt.
Brunnet diskotek. Tragedi. Landssorg.
Helikoptrar pilar över skolgården
när jag lämnar barnen.
Någons storasyster saknas. Ingen vet.
Östra ser så underligt stilla ut
fast är ju fullt av sorg inuti.
K går ditåt.
Nere på vårdcentralen väntar våra akutfall
som för dagen är sjukare än oftast, och fler.
Vi är färre.
Hur har vi det?
Just denna dag regnar det inte – utomhus.
Kollegan säger tankfullt "det är 10 år sen nu"
delar med mig ett sorgfyllt minne.
Känslor som blossar upp.
Vi bara nuddar vid det – det jätteviktiga.
Sen är kafferasten slut. Diska kopp
och gå vidare.
Pariboyen går varm.
Syster M får hjärtklappning så det syns
för mig. En mycket krävande patient
och ilskan gick rakt in i hjärtat.
Hittade den ut igen?
Hur har vi det?
10 minuters lunch, B rusar och hostar
och kämpar vidare. |
Vi har varandra. Nånstans har vi varandra.
Chefen söker nytt jobb
igen
Alla flaggor på halv stång.
Radio, teve, allt påminner men
"ha en bra helg" slinker ur ändå.
Hämtar barnen. Bara en har feber.
Glödhet minsting. Slocknar direkt hemma.
Storebror passar en stund.
Min lilla dotter och jag tar en kort promenad
medan molnen blir blågrå mot rosa kvällshimmel.
Åh mamma, det ska jag måla när jag kommer hem.
Mamma, vad skönt med kall luft
i varma ansiktet.
K har jour i natt.
Farfar ringer från det andra sjukhuset.
Djupa trombosen fann de till sist. Och cancern.
Han mår bra, säger han. Sänggrannen är
så trevlig och överläkaren så
förtroendeingivande.
Bastun är varm nu.
Barnprogrammet börjar till sist
efter extranyheter och andakt.
Nya pannkakslaggen fungerar utmärkt
och livet
går vidare.
Yvonne Jarlvik
Distriktsläkare
Husläkargruppen Munkebäck |
