"Att för en stund våga förlora fotfästet är en förutsättning för fram(åt)gång"

Inspirerad av tidigare artiklar på temat "När läkaren flyttar…", t ex Bernhard von Below i Distriktsläkaren 5/1997 kommer här några personliga reflektioner.

Efter tio år som distriktsläkare i Borlänge och efter många års dröm om arbete utomlands, vågade jag 1994 ta klivet fullt ut, till ett annat land, en annan kontinent, nämligen Sydafrika. Det var strax före det första fria valet i Sydafrika och flera vita sydafrikaner ställde sig frågande till varför jag ville komma och titta på deras lägenhet, när de för fullt planerade sin emigration till Nya Zeeland och Canada. Hur kan någon vilja komma hit och nu? Vi vet vad som hände, valet gick lugnt och fredligt till väga och ett omfattande utvecklings- och förändringsarbete pågår, om ännu enligt många i alltför långsam takt.

I Sverige möttes jag av farhågor som: att du vågar lämna en fast tjänst, hotet om framtida arbetslöshet etc. Och visst fanns det en stigande arbetslöshet bland läkare i Sverige. Men hur är det idag? Trötta, utarbetade och desillusionerade, inte minst distriktsläkare och flera lediga tjänster.

Själv känner jag som om jag fått en närmast överdos av växtnäring och vuxit flera meter och kilo under dessa år, både professionellt och personligt. Sen hitkomsten har jag arbetat vid en allmänmedicinsk institution, Department of Family Medicine, vid Medunsa-universitetet, 30 km nordväst om Pretoria. Jag har lärt mig mycket om, för i Sverige ovanliga sjukdomstillstånd såsom TBC, Hiv/Aids, STD:s, men framför allt om patient-läkarrelationens viktiga och centrala betyelse i konsultationen. Det heter ju läkekonst. Vår institution lägger en stor vikt vid det s k patientcentrerade arbetssättet och betonar McWhinneys Principles of Family Medicine. Att se till helheten, hela personen. Att det är en människa med olika krämpor och sjukdomar och ej en hypertoniker eller några demenser. Att se och vara medveten om det subjektiva, både från patientens och läkarens sida och hur det inverkar och påverkar konsultationen.

Att arbeta vid en universitetsinstitution har för mig inneburit gradvis ökat ansvar inom utbildning och examination av både undergraduates (läkarkandidater) och postgraduates (doktorer under vidareutbildning till Family Practitioners, "Distriktsläkare"). Att få delta i forskningskommitténs arbete. Att få träffa besökare och världskometer inom Family Medicine-området, t ex Dr Michael Brennan, Canada, företrädare/grundare av Whole Person Medicine, Prof Rachel, USA, författare till allmänmedicinens "bibel".

Lika stimulerande men samtidigt svårare, är att få delta i denna utvecklings-, ej avvecklingsfas. En satsning, omstrukturering och uppbyggnad av en framtida primärhälsovård i ett land som för inte så länge sedan hade 14 olika hälsodepartement, olika för olika rasgrupper och s k hemländer.

Som sagt, jag har lärt mig mycket, och påminns ständigt om att vi lär av svårigheter, att krisen är en bra förutsättning för utveckling, om betydelsen av "self learning" och "life-long learning". Att lära känna sig själv och därmed bli en bättre "drog", "placebo?" i det vanliga mötet med en sjuk och/eller hjälpsökande människa. Att inse hur viktigt det är att lyfta fram patientens agenda och tidigt un-der konsultationstillfället, samtidigt som också min (doktorns) agenda finns med. Att påminnas om hur viktigt det är att kritiskt granska den s k vetenskapliga informationen, att tränas i att läsa vetenskapliga artiklar även om vi inte kan följa allt personligen, istället kan vi ta hjälp av vad som gäller inom Evidenced Based Medicine.

Förtroendet och relationen patient-läkare tas upp av Göran Edbom i sin ledare i Distriktsläkaren nr 5/1998. "Vi måste återskapa lite av den magi som finns i begreppet läkekonst". Och jag håller med, framförallt måste vi träna oss i läkekonst och att utöva läkekonst. Liksom Bernhard von Below tror jag att flyttning är ett utmärkt sätt att motverka idétorka och utbrändhet, och mer än så, att rörelsen ger/är energi, energi att växa, utvecklas och fördjupas som läkare och människa.

Tar du steget?

Monica Lindh