| Hur
är det nu att arbeta privat? Vi var landstingsanställda 92–93, men upplevde mottagningen som vår egen. Det var ju vi tillsammans som hade byggt upp verksamheten med en pionjäranda, som man sällan får möjlighet att utveckla inom de hierarkiskt uppbyggda landstingen med olika chefsnivåer och revirtänkande. Vi hade tur, vårt förslag ställdes vid precis rätt tidpunkt till en sjukvårdchef med visioner. Begränsningarna inom landstinget fanns kvar i alla fall, vilket många gånger var frustrerande. Vi kunde inte själva bestämma över vilka inköp vi ville göra. Det var omöjligt att få en överblick över ekonomin. Vi hade en produktivitet som var överlägsen landstingets, enligt en senare sjukvårdschef. Det vi ffa märkte själva var den positiva responsen från befolkningen. Den ökade produktiviteten förbättrade inte våra ekonomiska förutsättningar det minsta. Vår mottagning var effektiv och smidig, men också liten och sårbar. Ett område mellan Kolbäck och Västerås tillhörande Västerås kommun skulle kunna tillföras vårt område, vilket en stor del av befolkningen där visat intresse för. Därmed skulle vi ha råd att anställa ytterligare personal. Landstinget gick dock inte med på att ändra områdesindelningen, vi var helt låsta. När husläkarlagen kom 940101 kändes det helt naturligt att gå över till privat verksamhet. Nu kunde vilka som ville lista sig hos oss. Tack vare det fick vi så småningom möjlighet att anställa ytterligare en allmänläkare och en distriktssköterska. Sårbarheten är nu i praktiken inte större för oss än för betydligt större enheter. Listningen omfattar nu omkring 5000 individer på tre allmänläkare. Tack vare effektiv verksamhet och avsaknad av onödiga (och kostsamma) revirgränser inom mottagningen går verksamheten runt ekonomiskt. Husläkarlagen var en förutsättning för den omfattande privatiseringen av primärvården i Västmanland. Över 40% är privata. Landstinget har inte motarbetat oss, utan i stort sett respekterat konkurrensneutraliteten. Familjeläkarkonceptet gäller, innebärande ett brett åtagande. Förutom vår mottagning inkl. distriktssköterskeverksamhet har vi kostnadsansvar för BVC, MVC, sjukgymnastik, arbetsterapi, jour dygnet runt samt för lab, mikrobiologi och PAD/cytologi. Vi är anslutna till Praktiertjänst och behöver därmed inte själva i detalj hålla reda på allt utanför själva kärnverksamheten. Förbättrad serviceLandstingets familjeläkarkoncept, husläkarlagen och i viss mån vårt projekt har inneburit, att de flesta enheter i länet organiserat om sin verksamhet med förbättrad service till befolkningen. Produktiviteten är i länet bland de högsta i landet, kostnaderna bland de lägsta. Befolkningsenkäter för att jämföra hur befolkningen uppfattar sin primärvård visar att Västmanland ligger i topp. Jag är personligen övertygad om att vi, primärvården i Västmanland, inte hade nått lika långt utan den omfattande privatiseringen. Människor har fått utveckla sina idéer vilket i sin tur varit stimulerande för andra enheter. Vi har fått impulser av varandra. Samarbetet mellan privata och offentliga familjeläkare är bra. Vi drar för det mesta åt samma håll för att stärka primärvårdens ställning. Politikerna vill ha en bra primärvård. Varken de eller tjänstemännen kan primärvård varför det var väsentligt att vi inom verksamheten på olika sätt tog initiativet. Goda företrädare för verksamheten har i flera år haft en levande dialog med landstingets tjänstemän och politiker. Tack vare detta sätt att arbeta har politiker/tjänstemän resp. vi inom verksamheten kunnat avliva en del myter om varandra. Hot inför framtidenEkonomi, ST-tjänster, utbrändhet och kvalitetssäkring. Välkända begrepp i hela landet. Västmanland är inget undantag. Ekonomin är hårt pressad och fler rationaliseringsvinster att hämta finns ej här. Västmanland tas på en del håll i landet upp som exempel på bra primärvård till låg kostnad, t ex av politiker som vill minska kostnaderna. Detta kan inte uppnås med direktiv uppifrån. Det gäller för politiker och tjänstemän att skapa förutsättningar för en god utveckling. Sådant kan inte kommenderas fram. Svårt att rekryteraST-tjänster tillsätts inte i tillräcklig omfattning. Tills nyligen har privata enheter inte fått ta emot AT och ST-läkare, men det kommer troligen att bli konkurrensneutralt under året. Vi får se. ST-tjänster finns alltför få. Redan idag är det svårt att rekrytera duktiga allmänläkare. Utbrändhet, tecken till detta finns bland både privata och offentliga familjeläkare. Åtagandets omfattning har ökat successivt sen familjeläkarkonceptet lanserades 1992–93, men ersättningen har inte på långa vägar följt med i utvecklingen. Allt färre ska göra allt mer. Kvalitetssäkring. Självfallet måste landstingen ha rätt att följa upp att det man beställer av oss verkligen utförs på ett bra sätt. Det gör man här bl a genom kontroll av telefontillgänglighet och befolkningsenkäter. Kommando uppifrånNär det gäller mer specifik kvalitetssäkring finns tendenser att uppifrån kommendera fram hur och vad som ska kvalitetssäkras, utan att man alltid har tänkt igenom för vem och varför. Med uppifrån menar jag framför allt landstinget som nu håller på att få en ny kader av administratörer med olika benämningar som vi ska akta oss för. Inom vår egen specialitet finns också en och annan som gärna talar om för oss andra hur vi t ex ska kvalitetsutveckla oss. För vår del har t ex SFAM‘s verktygslåda inte innehållit några användbara verktyg. Det har för oss fungerat bättre att analysera några vanliga situationer på mottagningen och utifrån detta komma fram till bästa sätt att hantera en diagnos eller annat problem. På detta sätt tas frågan om kvalitetssäkring ner på jorden, vilket jag tror från början varit Socialstyrelsens intention. Här är en stor fördel med att arbeta i Praktikertjänst som litar på sina praktikansvarigas förmåga att utifrån sina egna unika förutsättningar utveckla en bra verksamhet med god kvalitet. Jerker Heyman
|