Privat allmänläkare?

Privat allmänläkare:
Finns det någon fördel?

Jag arbetar som famljeläkare i Kolbäck, ett litet samhälle med 4000 invånare ett par mil från Västerås. Mottagningen öppnades januari 1992 i landstingets regi som ett projekt. Vi var från början två allmänläkare, fyra distriktssköterskor och en sekreterare som var trötta på den dåvarande primärvårdens organisation.

Missnöjd befolkning
Befolkningen var missnöjd pga bristande läkarkontinuitet, långa väntetider, allmänt krångel vid kontakten med primärvården m m. Läkarna hade liten möjlighet att själva planera och påverka sin mottagning. Inte så få äldre kollegor var utbrända. Istället för att ta itu med organisationen var man på så många möten man kunde för att komma ifrån. Yngre kollegor, utbildningsläkare och vikarier fick på många håll dra det tunga mottagningslasset. I denna atmosfär är det inte lätt att locka yngre kollegor till vår specialitet.

Mottagningssköterskorna var klämda mellan läkare och klagade över arbetsbördan och patienter som fick bråka för att få en tid.

Sekreteraren satt i sitt bås utan kontakt med verksamheten, med värkande nacke och axlar av 8 timmars dagligt skrivande, ständigt liggandes efter.

Distriktssköterskan däremot representerade en institution som sedan många år fungerat väl med god tillgänglighet, kontinuitet och stort förtroende hos befolkningen.

Vad kunde vi lära oss av distriktssköterskans arbetssätt? Kunde vi olika yrkesgrupper arbeta tillsammans, ta vara på varandras kompetens men ändå behålla våra respektive yrkesidentiteter? Ja, vi trodde det, och det var detta projektet handlade om, förutom förstås att ge en förbättrad primärvårdsservice och att det inte fick kosta mer pengar.

Införde telefontid
Läkarna tog alltså efter distriktssköterskan och införde telefontid var morgon, öppen mottagning 1,5 timme varje förmiddag och i övrigt planerad verksamhet. Samma tider gällde för alla läkare och sköterskor för att göra det enkelt för befolkningen. Man hämtar själv sin patient i väntrummet, tar betalt, och skriver oftast kortare anteckningar själv i datajournalen.

Ditriktssköterskorna fortsatte sin verksamhet i våra gemensamma lokaler, och de fick möjlighet att utveckla sin kompetens genom utökade uppgifter, dvs en av sköterskorna var tillgänglig för assistans och labprover. Hon placerades inte i telefon för att boka läkarens patienter, det gör doktorn själv, alternativt sekreteraren.

Telefonrådgivning ges av såväl läkare som dsk på telefontid. Övriga tider då patient ringer, svarar sköterska eller sekreterare. Vi får lappar och ringer upp när vi har tid.

Sekreteraren skriver journaler 2–4 timmar dagligen, övrig tid ekonomi, patientvägledning, administrativa uppgifter m m.

Förtroendet att låta den sjuke själv avgöra rätt vårdnivå har fungerat bra. De få patienter som söker på "fel" nivå slussas omgående rätt utan krångel.