Mer intressant är resonemanget om att vi måste visa entusiasm inför de yngre, vara stolta och positiva. Den kollektiva depressionen i kåren måste brytas. För att kunna göra detta tror jag att det är allra viktigast att vi kan känna frihet i yrket. Viktigare än antal läkare. En ofri kan inte vara stolt.

Stolthet och entusiasm har med sådant att göra som län, status, frihet och ansvar.

Från Västsverige skriver Kathleen Malloy om oro och osäkerhet. Arbetsgrupper av politiker och tjänstemän planerar vården, utan att läkarna tycker sig kunna påverka. Detta är förstås inte bra. Man upplever ökad redovisning och registrering, men har någon tänkt på att detta tar tid? Är det läkarens tidsbok? Om man tittat på en jurist eller tandlärare – vem är det då som styr upp tidsboken?

Jag tycker också hennes synpunkter på att vi skulle kunna sätta gränser gentemot patienternas krav är helt rimliga. Inte kan vi fixa allting.

Från DLFs seminarium framkommer tal om stress och utbrändhet och sjukskrivningar. Det kan väl inte vara bra om detta får öka. Man motverkar utbrändheten bäst genom hög egen kontroll i yrket, dvs återigen frihet, främst friheten att disponerat tiden.

Framtidens läkare? Vem vill utbilda sig i 10 år, nästan utan lön, för att sedan få ett rutinjobb mellan 8 och 17 utan inflytande? Vilken annan akademiker finner sig i detta?