| Ledare:Ett nytt år ger anledning till både
tillbakablickar och visioner. Hur har det varit, och hur skall det bli? Under 1997 har
primärvården ånyo varit föremål för visionärernas spekulationer och både HSU 2000
och PRIMA-utredningen har förstås bidragit till detta.
Visst kan det kännas smickrande att stå i centrum för intresset. Men det är också tröttsamt med alla dessa sjukvårdsdebattörer, institutioner, politiska grupperingar, myndigheter, huvudmän och tyckare i största allmänhet som ständigt skall ha synpunkter på oss, vår organisation och våra framtida arbetsuppgifter. Istället borde det vara vi själva som tillsammans med patienterna formar framtidens primärvård. Vi behöver inga externa konsulter för det utvecklingsarbetet. Husläkarreformen kunde ha blivit något vettigt om makthavarna också i praktiken gjort en satsning på allmänmedicinen. I stället blev den till ett marknadsjippo och ett besparingsobjekt, med de konsekvenser som är kända för oss alla. Baksmällan efter den misslyckade reformen hänger fortfarande kvar. Svensk primärvård har haft en påtaglig downperiod de senaste åren. En bidragande orsak är förstås, att det inte finns någon genomtänkt sjukvårdspolitik i det här landet och att man förgäves får leta efter en långsiktig planering. En nationell primärvårdsmodell saknas, och i stället uppmuntrar statsmakterna till s.k. "lokala lösningar". Det innebär bl.a. att organisatoriska misstag som gjorts på ett håll i landet utan hinder kan upprepas i en annan landsända utan att någon ingriper. Svensk primärvård har alltför länge varit en lekstuga för experimentlystna politiker och vårdadministratörer. Det är inte konstigt att allmänläkarkåren känner en djup misstro mot sjukvårdens ledning. Allmänläkarrekryteringen har också hamnat i fokus. De flesta vet redan, att alltför många distriktsläkare närmar sig pensionsåldern. Kårens medelålder ökar hastigt, eftersom återväxten är obetydlig. Landstingen har i sin kortsiktiga spariver dragit ner på utbildningstjänsterna, och samtidigt har det blivit allt mindre lockande att som läkare söka sig till den offentliga primärvården. Vi som varit med ett tag (de flesta av oss!) är ändå överens om att allmänläkarjobbet som sådant är intressant. Yrkets alla variationsmöjligheter, den nära patientkontakten, familjeperspektivet m m, är något som vi verkligen uppskattar. De stora flertalet läkare, som valde den här banan, har aldrig ångrat sig. Det som gjort jobbet allt tyngre och alltmer frustrerande är att utvecklingen gått oss ur händerna. Oförmågan att påverka den egna arbetssituationen har inneburit stress och vantrivsel. Något har gått på tok. Det är inte längre patienterna och vi som tillsammans formar primärvårdens innehåll. Den rollen har administratörerna tagit över! Mot denna bakgrund är det naturligt att huvudmannens ansvar har diskuterats. En berättigad kritik kan riktats mot landstingen och deras inkompetens att utveckla en slagkraftig primärvård. Troligen är det kopplat till, att i princip all sjukvård ligger samlad i en enda korg och att landstingen på en samma gång har rollen som producent, beställare och kontrollant av sin egen verksamhet. Det är fullständigt befängt! En ny presumtiv huvudman har dykt upp på scenen i och med att kommunerna förklarat sig villiga att ta över. Det alternativet känns inte särskilt frestande, eftersom Ädelreformen förskräcker. Kommunerna vet inget om sjukvård och med det hotet för ögonen väljer nog de flesta att trots allt bli kvar i landstingens tjänst. Men det finns kanske en tredje väg att gå! Alternativa och välfungerande driftsformer kan vi se på flera andra håll i Europa. Länge har vi hört från alla håll att primärvården skall vara basen i framtidens sjukvård. Men om primärvården över huvud taget skall ha någon framtid måste det bli attraktivt att arbeta som allmänläkare i Sverige. Det är en fråga om våra arbetsvillkor och det är framför allt två krav måste tillgodses: 1. Det är nödvändigt att primärvården blir dimensionerad för sin uppgift! Vi måste få en sjukvårdspolitik som favoriserar öppna vårdformer före slutenvårdens utveckling. I exempelvis Norge är var 4:e läkare en allmänläkare. Med samma dimensionering skulle Sverige ha 7500 allmänmedicinare, dvs nästan dubbelt så många som nu! 2. Det är nödvändigt att allmänläkarna får ett betydligt större inflytande över arbetets innehåll och organisation. Nu är vi fångar i ett destruktivt system! På något sätt måste vi göra oss fria från den överdimensionerade och vildvuxna sjukvårdsbyråkrati, som hotar att kväva stora delar av den svenska primärvården. I vårt grannland är man på väg att privatisera all öppenvård utanför sjukhus, och ser detta som den enda lösningen på problemet. Vi måste kanske gå samma väg? Jag är medveten om att sistnämna fråga kan uppfattas som mycket provocerande, och vill därför kraftfullt understyrka att DLF inte tagit ställning för eller emot primärvårdens eventuella privatisering. Däremot vill vi gärna lyfta frågan till debatt. Rapporterna från Kolbäcks vårdcentral och Norge i detta nummer av tidningen kan vara ett underlag för sådana diskussioner. Red.
|