Mitt
inne i centrala Linköping finner man Familjeläkarna. Det är en stor
vårdcentral. Här arbetar åtta läkare som delar på 12000 listade
Linköpingsbor. Det innebär alltså att Familjeläkarna perfekt motsvarar
nationella handlingsplanens krav på 1 500 listade per doktor.
Tre av dessa doktorer äger vårdcentralen tillsammans, och de har även
utarbetat en egen modell för att leda den. Linköpingsläkarna turas helt
enkelt om med att vara verksamhetschefer.
Vi träffar Lennart Palmefors,
allmänläkare som varit med sedan denna mottagning först slog upp
dörrarna 1990.
– 1989 fick jag en förfrågan om att starta en Citymottagning i
landstingets regi, minns Lennart.
– Tanken var då att vi skulle öppna en primärvårdsakut. Jag vände mig då
till min vän Ulf Dahlberg och senare även till Bo Palmquist för att
bemanna den. Då var det jag och Ulf som drev mottagningen åt
landstinget.
Tog över verksamheten
Lennart fortsätter med att berätta att man den gången snart upptäckte
att många av de patienter man tog emot var sådana som av en eller annan
anledning ”hade svårt att komma till”, som han uttrycker det. Med det
menar han att människor som haft svårt att tala för sig vid
telefonkontakter med vårdcentraler, sökte upp denna primärvårdsakut.
– Det var inte helt friktionsfritt, några vårdcentraler kunde ibland
tycka att vi tog ”deras” patienter. Men på det stora hela blev det ändå
bra.
Så kom husläkarlagen, och som en konsekvens av den kunde Lennart, Ulf
och Bo dra igång mottagningen i egen regi. Idag är det den enda av de
sammanlagt tolv vårdcentralerna i Östergötlands centrala distrikt som
drivs i privat regi med landstingsavtal. Det var den 1 november 1993 man
startade.
– Större delen av vår patientstock i början utgjordes av de som redan
använt vår primärvårdsakut, fortsätter Lennart.
– Vår nya vårdcentral vållade en viss oreda i början. Östgöten
förväntades välja efter brevlådans placering – d.v.s. området skulle
avgöra vilken husläkare man skulle ha. Trots att man samtidigt, lite
halvhjärtat, lanserade fri listning.
God tillgänglighet
Den gången var det sammanlagt sex personer som arbetade på
Familjeläkarna. Sedan dess har verksamheten vuxit, och den växer
fortfarande. Förra året registrerade man 17000 patientbesök, och man har
även BVC och tio distriktssköterskor anställda.
Tillgängligheten har hög prioritet, och man avstår från att boka upp sig
långt i förväg.
– Ingen av våra doktorer har i allmänhet en patenttid inbokad om två
veckor – men när dagen är slut har det för det mesta varit fullt ändå,
säger Lennart och förklarar hur det går ihop:
– Låt patienten bestämma själv så långt som möjligt. Bara den som vet
att man får komma när man verkligen vill, kan tänka sig att vänta lite
till!
Listning – och områdesansvar
Samtliga läkare har telefontid varje dag – man använder sig av Tele
Q-systemet och tycker det fungerar bra. Läkarna bokar ungefär hälften av
sina besök och personalen den andra hälften.
– Vi arbetar med listning, men har också ett visst områdesansvar. Så när
det sker en inflyttning i vårt område, kan vi få nya namn på listan den
vägen. Sedan är vi även skyldiga att ha en väntelista, där man kan
teckna sig för att bli listad hos oss – när det blir en plats ledig hos
någon av våra doktorer.
Lennart skräder inte orden när han beskriver hur han känner inför ett
system med både listning och områdesansvar:
– Det är urkorkat! Det leder ju till att inget av de två systemen kan
fungera tillfredsställande.
Tre grupper
Familjeläkarna i Linköping styrs av tre personalgrupper. Alla anställda
måste var med i någon av dessa.
– Den första gruppen arbetar med vårdcentralsfrågor ur patientens
perspektiv, förklarar Lennart.
– Den andra gruppen arbetar med vårdcentralsfrågor ur personalens
perspektiv. Den tredje gruppen kallas psykosociala gruppen och den skall
t.ex. se till att alla anställda har en utvecklingsplan, ordna
gemensamma utbildningar, möten och fester.
Till denna organisation ska läggas att alla olika personalkategorier
dessutom är organiserade i var sin grupp med en ansvarig ledare.
– Alla personalgrupper har dagar och pengar som ska gå till utbildning.
Dessa fryser inne om man inte använder dem. Psykosociala gruppen har i
uppgift att följa upp detta.
Forum för problemlösning
Lennart förklarar att tanken är att alla problem som kan tänkas uppstå,
ska komma upp och behandlas i någon av dessa grupper.
– Därför har vi personalmöte i storgrupp varannan vecka – då redogör man
för vad man håller på med i sin grupp och avgör om någon av de andra
grupperna ska kopplas in på samma område.
Lennart tycker att systemet fungerar bra, även om det kan tyckas vara
lite formellt vid en första anblick.
– Det innebär att de som jobbar här vet om vad som är på gång. Det
betyder dessutom att alla kan vara med och påverka – och de vet hur de
ska göra det.
Chef i sex månader
När vi träffar Lennart en av de första dagarna i januari är han
verksamhetschef – sedan tre dagar.
De tre ägarna till Familjeläkarna turas om med att vara ledare i
roterande sexmånadersperioder. Nu är det alltså åter Lennarts tur och
han har positionen t.o.m. juni. Därefter tar Ulf över, sedan Bo och
därpå är det Lennarts tur igen.
– Det innebär att kritiken kommer att bli konstruktiv och kreativ,
påpekar Lennart med glimten i ögat.
– Man vet ju att man själv kommer att få ta emot den nästa gång…
– Ett delat ledarskap måste vara kopplat till att man vill vara chef,
fortsätter han.
– Om man inte vill det, men andra samtidigt tycker att det vore bra om
man var det – då får man lägga lite energi på att få denne att vilja
vara det! Hos oss har det inte varit något bekymmer med den delen.
Lennart anser att de tre grupperna är grunden för ledarskapet hos
Familjeläkarna.
Det är där som mycket av arbetet med planering, administration m.m.
sker, och det är där det också hör hemma.
– Ledigheter o.s.v. – det sköter läkarsekreterarna, sköterskorna m.fl.
själva. Likadant är det med deras vidareutbildning – för att ta ett
annat exempel.
VD i den dagliga verksamheten
Man har också en ledningsgrupp bestående av de tre ägarna samt en person
från varje personalkategori. Denna ledningsgrupp träffas veckovis –
varannan vecka har de ett kort möte på 30 minuter och varannan vecka ett
längre på 60–90 minuter.
– Chefen är VD i den dagliga verksamheten. Chefen ska lösa fnurror i
”det lilla” och vara beslutsmässigt när något måste åtgärdas direkt.
Gäller det stora saker så måste de ändå dras i ledningsgruppen eller för
ägarna, säger Lennart.
I denna organisation skall man slutligen tillägga att de tre ägarna
själva tar ansvar för utvecklingssamtalen för de anställda.
Delegering underlättar
Under vårt samtal liknar Lennart chefskapet som en sorts återkommande
”värnplikt” som man är medveten om och kan planera inför. Men det är
inget som han tycker är så särskilt betungande, eftersom man lyckats med
att delegera ut så mycket administration och problemlösning i de olika
personalgrupperna.
Vi kan ändå inte låta bli att fråga hur mycket mertid det innebär för
honom att vara chef. Han tänker efter en god stund innan han svarar.
– Jag skulle gissa att merarbetet kanske handlar om tre till fyra timmar
i veckan, säger han.
Det bör tilläggas att den av de tre doktorerna som för tillfället är
chef, inte får minskad lista.
– Vi klarar det, främst beroende på det faktum att vi endast har 1500
namn vår den. Det som man kan säga är väl kanske att tillgängligheten
försämras något – men inte så mycket – för dem som har ”sin” doktor som
chef för tillfället.
Positivt exempel
Lennart sticker inte under stol med att det är en bra sits de har med
endast 1500 namn på listan. Han håller också med om att det senaste
avtalet som mottagningen skrev med landstinget, var ett bra avtal.
Men han tycker inte att det är detta faktum man ska uppehålla sig vid
när man diskuterar hur arbetet och ledarskapet på en vårdcentral ska
organiseras.
– Vi visar vad man kan åstadkomma. Vår organisation har inget med privat
eller offentlighet att göra, säger han.
– Det som krävs är att man har befogenhet att genomföra det gruppen har
bestämt sig för att göra! Det handlar långt ifrån alltid om pengar i
första hand…
Dessutom påpekar Lennart att man arbetat med den här organisationen
under fem år – under olika ekonomiska förutsättningar.
Han menar också att man, innan primärvården helt förlorats in i
närsjukvårdsbegreppet, bör titta på vad som kan ske med arbetsmiljö och
trivsel på en vårdcentral som fått resurser som Familjeläkarna. Där man
kommer ner till 1500 personer på listan och kunnat bemanna rimligt på
alla vårdcentralsbefattningar. Man bör se antalet listade som ett
positivt exempel!
Positiv press
En tidningsartikel från december 2004 i Östgöta-Corren vittnar om att de
anställda känner att de har en ledning som är närvarande, lyssnar och
tar intryck av vad de säger och att de därmed kan påverka sin
arbetssituation.
– Vår personal är nöjd – vi har ingen som lämnar oss. Vår lönepolicy kan
även ha med det att göra. Ingen tjänar väldigt mycket, men alla tjänar
ganska bra. Det är en medveten satsning från vår sida att utforma
lönerna på det sättet.
Eftersom landstinget tidigare aviserat att man vill inför nästa
förhandlingsomgång göra förändringar i detta avtal, har även patienterna
kommit till tals. I en debattartikel i samma tidning manar man de
styrande att ”Ge Familjeläkarna fullt förtroende”.
Myter
Sammantaget manifesterar dessa tidningstexter det förtroende som alltså
finns för Familjeläkarna – både hos de anställda och av de patienter som
besöker mottagningen.
Men stödet från beslutsfattarna känns inte lika självklart.
– Det förekom många myter om oss när vi startade, minns Lennart.
– Vi har kapitering i åtta grupper, och ingen del av ersättningen utgår
efter besök eller åtgärd. Det blev lätt att påstå att benägenheten att
skicka röntgen etc. var mindre hos oss. När vi 1 juli 2004 tittade efter
hur sex jämförbara vårdcentraler köpt röntgen, visade det sig att
förhållandet var precis tvärtom. Vi hade klart högst röntgenkostnad!
– En annan myt en del har velat odla, är att vi skulle vara någon sorts
”finare” vårdcentral och främst vända oss till bättre bemedlade grupper
i samhället. Även det förhåller sig tvärtom!
– De flesta av våra patienter kom till oss när vi var landstingsägd
primärvårdsakut. När vi startade undersökte vi
socialgruppstillhörigheten hos patienter under sex månader, och kunde se
att det – vid den tidpunkten i varje fall – snarare var tvärtom.
Rätt förutsättningar
Lennart tycker att det är denna attityd som är problemet med att vara
privat allmänläkare i Östergötland.
– Det är en osäker terräng. Vi har en bra ordförande i
landstingsstyrelsen – Paul Håkansson. Han är bra för att man kan lita på
det han säger. Det är själva situationen som är osäker, eftersom man får
en känsla av att den politiska majoriteten egentligen inte vill ha
privata utförare – i alla fall är det så man känner det.
– Men ska man ha en primärvård som ska lösa de uppgifter som läggs på
den idag, ska denna vård också ha de förutsättningar vi har,
sammanfattar Lennart.
Per Lundblad