De höga sjukskrivningstalen har debatterats flitigt den senaste tiden. Kostnaden för sjukskrivningarna har ökat med 25 miljarder från 1997 till år 2002 då den årliga kostnaden uppgick till 47 miljarder kronor.

Regeringens mål är att halvera antalet sjukdagar fram till år 2008 i förhållande till 2002. Detta förutsätter att den sjukskrivne kan erbjudas arbetslivsinriktad rehabilitering och att möjligheten att återgå i arbete förbättras.

Läkarna måste få tid för patientmötet så att frågor kring sjukskrivningen kan penetreras noggrant.

Allmänläkarna möter sjukskrivningsproblem dagligen i det direkta patientmötet och under de senaste åren har alltfler läkare och kanske i synnerhet allmänläkarna upplevt ett eget arbetsmiljöproblem inför patientens krav på sjukskrivning. Läkaren förväntas av patienten väga in icke-medicinska faktorer vid bedömning av sjukskrivningsbehovet. Ibland kan patienten se sjuskrivning som en samhällelig rättighet och det kan uppstå konflikt i patientläkarrelationen i vissa situationer.

Lagen är entydig, läkaren skall förse Försäkringskassan med ett medicinskt underlag för att kassan skall kunna bedöma om individen har rätt till sjukersättning. I läkarens roll ingår ej att hantera de socialförsäkringsmässiga övervägandena – det är Försäkringskassans uppgift. Försäkringsläkaren är rådgivande till kassans handläggare. Någon ny lagstiftning behöver vi inte, bara att den befintliga lagen följs som det ursprungligen var tänkt.

DLFs styrelse diskuterar just nu distriktsläkarnas roll vid sjukskrivning och vi kommer från styrelsen att återkomma med ett policydokument i frågan. Utgångspunkten i detta dokument är att renodla läkarens medicinska roll – att förse Försäkringskassan med ett bra medicinskt underlag för bedömning av rätten till sjukersättning.

För detta krävs tid i patientläkarmötet för att penetrera problemen och för att kunna utfärda ett bra intyg. Det krävs också tid för läkaren att kunna deltaga i ett eventuellt avstämningsmöte. Styrelsen ser positivt på de utbildningar kring sjukskrivningsprocessen som nu påbörjas på många håll.

Det bör inte heller vara så att familjeläkaren sjukskriver och någon annan specialist står för den medicinska behandlingen – den läkare som behandlar skall också förse Försäkringskassan med det medicinska underlaget.

Vi vet också att tiden är en viktig faktor då det gäller sjukskrivningens längd – eventuella rehabiliteringsåtgärder skall sättas in snabbt om resultatet skall bli positivt. Om sjukskrivningen blir upp mot 3–6 månader kan själva sjukskrivningen lätt bli endast ett expeditionsärende. Vi förordar en bortre tidsgräns på kanske 3–6 månader för att sjukskriva patienten, för att sätta ytterligare press på rehabiliteringen.

Styrelsen återkommer med policydokumentet senare.

Benny Ståhlberg
Ordförande