DLF i Dalarna

Christer Winninge, Lena Matsson, Ingvar Norén och Leif Martén.

I dag är det Ingvar Norén som äger och bor i huset, men man kan ändå säga att benämningen på villan är korrekt – Ingvar är distriktsläkare på vårdcentralen, och tillika styrelseledamot i DLFs lokala förening i Dalarna. Antagligen är det därför som skylten "Provinsialläkare" har fått stå kvar utanför och peka mot ytterdörren.

Anledningen till vårt besök är att det är styrelsemöte ikväll, och dessa brukar man i Dalarnas förening ha hemma hos varandra. Den här gången är det Ingvars tur att stå som värd.

– Det är så här det skall vara när man arbetar med fackliga uppdrag. God mat och trevliga former.

Orden kommer från Leif Martén, ordförande i DLF Dalarna. Till vardags arbetar Leif på vårdcentralen i Mora.

Han anser att systemet med att man har styrelsemöten hemma hos varandra – och då kopplat till att man äter något hemlagat gott i samband med det – är ett viktigt inslag. Arbetet blir lättare, tonen informellare och det blir inte något betungande över sysslan då.

Till detta sammanträde har också Lena Matsson, sekreterare samt Christer Winninge, kassör anlänt. Lena arbetar på Jacobsgårdarnas vc och Christer på Långshyttans vc. Styrelsen är därmed nästan komplett – Nils Lundström, ledamot från Grangärde vc är den som fattas. Det visar sig att Nils har fått förhinder i sista stund, och kan därför inte komma.

Ingvar tar emot och visar in oss till en soffgrupp framför den öppna brasan. Maten står på spisen och är snart klar.

Det blir några minuters samtal om föreningens ekonomi (glädjande nog är den god, enligt Christer) och några andra frågor innan vi bjuds in till matsalen.

På menyn står älgfärsbiffar med stekt lök, kokt potatis och lingon. De sistnämnda bjuder Ingvar ur en lerkruka, och de visar sig vara plockade av honom själv i skogen runt knuten och rårörda enligt gammalt traditionellt recept.

De smakar fullkomligt himmelskt.

Det finns mycket mat, och måltiden blir lång. Det beror dock på att man helt enkelt har styrelsemöte samtidigt som man äter.

Enda avvikelsen från dagordningen består i att man avbryter för att överlämna en blomma från de övriga ledamöterna till ordförande Leif, eftersom han nyligen har fyllt jämna år. I samband med det vill man också passa på att tacka honom för att han varit en entusiastisk och drivande ordförande. Ett arbete som Leif själv inte anser är så krävande:

– Jag tycker det är så kul att träffa er, förklarar han.

Två till tre gånger per termin brukar man träffas för styrelsemöte. Sedan har man ett ordinarie årsmöte för alla medlemmar en gång per år och så ordnar man dessutom ytterligare ett höstmöte där man tar upp en aktuell fråga. Det brukar vara bra uppslutning på dessa årsmöten.

– Det är en annan anda nu. Det har hänt så mycket och många upplever tillvaron som mer osäker. Det har lett till att fler har kommit med i facket, så vi har en positiv medlemsutveckling, säger Eva.

Året har varit händelserikt för distriktsläkarna i Dalarna, och föreningen har haft flera frågor att förhålla sig till.

Tidigare under året införde Landstinget ett nytt tänkande när det gällde att lösa bemanningsproblemet på en viss vårdcentral – man flyttade helt enkelt över läkare dit vissa tider från andra vårdcentraler!

– Det var flera kollegor som råkade ut för det, berättar Christer.

– Läkare från tre vårdcentraler förflyttades till en fjärde. De fick alltså gå från sina egna patienter för att ta hand om andras. Beslutet togs utan någon som helst diskussion med de berörda. Vi i facket var inte tillfrågade heller.

– Istället lutade man sig på läkaravtalets paragraf 8, fortsätter Eva.

Denna paragraf finns att läsa i Allmänna bestämmelser under Allmänna anställningsvillkor. Enligt den har arbetstagaren skyldighet att vikariera för annan, och samtidigt helt eller delvis utföra även egna arbetsuppgifter. Detta högst under sex månader per kalenderår eller i en följd.

– Jag har alltid ansett att det är en "nödparagraf" att ta till om det sker en katastrof eller olycka, som gör att det uppstår flera vakanser på ett och samma ställe samtidigt, säger Leif.

– Men arbetsgivaren ansåg inte det. Det var närsjukvårdschefen som tog beslutet, och landstingets direktör påstod på direkt fråga från mig att denna åtgärd var förankrad i landstinget, fortsätter Leif och visar en utskrift av ett mail som styrker detta.

Den besvärliga bemanningssituationen i Dalarna bottnar till stor del i ett beslut från arbetsgivaren som innebar att man kraftigt minskade på antalet hyrdoktorer.

Tillämpningen av § 8 har fått stor uppmärksamhet ute i landet, och var föremål för debatt på det fackliga seminariet på Långholmen i november. (Se DL 8/03).

Lyckligtvis verkar det som om protesterna har fått effekt. Enligt det besked man fått i Dalarna, skall inte denna tillämpning av paragrafen användas fr.o.m. 2004.

Men man har en ny fråga på dagordningen för mötet i Svärdsjö – akutjouren. Landstinget vill ha in distriktsläkarna på akutsjukhusens akutmottagningar. Det skall ligga som en del i deras ordinarie tjänstgöring.

– Det här är en fråga vi bör ta upp på vårt nästa årsmöte, säger Ingvar.

– Visserligen är vi distriktsläkare bra på att sortera ett blandat patientklientel, men de flesta av dessa fall behöver inte komma till en akutmottagning, anser Leif.

– Där skulle finnas en sjuksköterska som klarar av att sortera – men det kan inte akutsköterskorna. Det måste vara en sköterska som även kan skicka hem patienter och uppmana dem att uppsöka vårdcentralen nästa dag i stället, inte bara fungera som vattendelare mellan medicin och kirurgi t.ex.

Ingvar påminner om de besparingar som man bestämt sig för i Östergötland.

– Vi talar om besparingar. Varför ska vi då ha en akutorganisation för icke akutfall, frågar han retoriskt.

Man enas om att ett AU skall lägga ett eget förslag för hur jouren skall drivas.

– När byråkrater och militärer tar över befälet över sjukvården går det åt h-e, säger Ingvar och blygs inte det minsta över det mustiga språkbruket.

– Då är det viktigt att distriktsläkarna tar över!

Eva berättar att det är en stor andel f.d. militärer i sjukvårdsledningen i Dalarna. Förhållandet till landstingsdirektören har varit ansträngt, inte minst sedan beslutet om att tvångsförflytta läkare från sina egna patienter till andras på annan vårdcentral.

Under år 2003 bedömde landstingets revisorer det som angeläget att i en temagranskning granska landstingets personalpolitik för att därmed utifrån ett ledningsperspektiv få en bild av hur landstingets personalpolitik och personalarbete fungerar. För att få en extern granskning av denna, gav man KPMG uppdraget att genomföra en temagranskning av personalpolitiken. KPMG är ett internationellt företag som bl.a. specialiserar sig på att utföra revisioner för offentlig sektor. Revisionen syftar främst till att granska om skattemedlen används till rätt ändamål och på ett effektivt sätt. En sammanfattande revisionsrapport från undersökningen publicerades 2003-11-12.

Här ett citat ur rapporten:

– Efter den rapporten avgick landstingsdirektören, berättar Leif.

Hur ser då primärvårdens organisation ut i Dalarna? Vi låter frågan gå till Eva.

– De flesta vårdcentraler har geografiska ansvarsområden, blir svaret.

– I allmänhet har man haft mellan 1600 och 1800 personer per doktor, men den övre gränsen är borta nu.

Leif letar i primärvårdsavtalet efter en bestämd siffra för maximalt antal listade invånare, men kan inte finna någon sådan. Detta trots att Nationella handlingsplanen anger 1500 personer som riktmärke.

– I den lokala handlingsplanen står det dock att Landstinget "skall verka för att det skall vara en allmänmedicinsk specialist per 1600 invånare", säger han.

– Men så ser inte verkligheten ut idag…

En av frågorna på dagordningen denna kväll var huruvida man skulle lägga det kommande årsmötet före eller efter Vasaloppet. Finns det något annat som kan sägas vara typiskt – kanske lite specifikt – för primärvården i Dalarna?

– Vi har ett högt antal sjukvårdspolitiker, säger Ingvar.

– Men det är toppen att arbeta med Svärdsjöpatienterna! Mitt arbete är mycket sjukvård, och jämförelsevis lite psykosocialt arbete. Vi utreder och behandlar många olika sjukdomstillstånd, tillägger han.

– Det är ett stort län. Glesbygdsbefolkningen är mycket tålig, svarar Leif.

– Vi tycker att vi har en bra fungerande primärsjukvård, säger Eva.

– Vi har duktiga och bra sköterskor på våra vårdcentraler. De är bra på att gallra. Men det innebär också att det är tyngre fall som kommer fram till oss.

Och med dessa ord är det dags att förklara sammanträdet avslutat. Kvällen börjar bli sen och det är lång väg hem för tre av de fyra ledamöterna.

Nästa gång ska de träffas hemma hos Christer.

Per Lundblad