|
Artikel I närmare tre decennier har statsmakterna i olika propositioner och utskottsbetänkanden framhållit att primärvården skall vara basen i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet. Visionerna om en väl utbyggd primärvård har emellertid inte blivit omsatta i praktiken. I ett internationellt perspektiv är den svenska primärvårdens andel av den totala kostnaden för sjukvården fortfarande mycket låg. År 2000 inleddes det senaste försöket i raden att få till stånd en utbyggnad av den svenska primärvården. Riksdagen beslutade då om en nationell handlingsplan för utveckling av svensk hälso- och sjukvård – där riksdagen bland annat angav att tillgängligheten och läkarresurserna i primärvården ska förstärkas betydligt samt att hela befolkningen ska ges möjlighet att etablera en långvarig relation med en egen vald läkare. I syfte att ge landstingen ordentliga förutsättningar att genomföra intentionerna i handlingsplanen beslutade riksdagen också om en satsning på nio miljarder kronor fram till år 2004. Vidare träffade regeringen ett avtal med Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet som styr hur resurstillskottet skulle användas. Enligt avtalet skulle varje landsting ta fram en lokal plan som tydligt anger vilka åtgärder man tänker vidta. Läkarförbundet delar statsmakternas syn att en god tillgänglighet och hög kvalitet i primärvården får positiva återverkningar på hela hälso- och sjukvården. Därför har Läkarförbundet under 2002 utvärderat hur staten, Socialstyrelsen och landstingen arbetar med att implementera och följa upp handlingsplanen. Läkarförbundets tes är att ju fler aktörer som engagerar sig och följer arbetet med den nationella handlingsplanen, desto större är möjligheterna att vi får se en positiv utveckling i primärvården. I den nationella handlingsplanen läggs stor vikt vid landstingens egna lokala handlingsplaner som en informationskälla om de åtgärder landstingen avser att vidta och en del av underlaget till statsmakternas och landstingens uppföljningsarbete. Läkarförbundet har därför systematiskt analyserat i vilken mån landstingen i de lokala planerna binder upp sig med mål och medel för att stärka läkartätheten och tillgängligheten i primärvården. Resultatet av analysen är dessvärre ganska nedslående. Inom primärvården råder på många håll stor brist på distriktsläkare. Därför behövs åtgärder för att attrahera fler läkare till primärvården och behålla de som redan finns. Hit hör insatser för medarbetarnas arbetsmiljö, anställnings- och lönevillkor, fortbildning, forskning/utveckling och rekrytering. Läkarförbundets granskning av de lokala handlingsplanerna visar att endast ett fåtal landsting har konkreta åtgärdsplaner inom dessa områden. De flesta uttrycker visserligen vilja och ambitioner, men konkretionen uteblir. Självklara mätbara mål om tillgänglighet till vården saknas ofta och få landsting kan beskriva utgångsläget. Ur planerna går inte heller att utläsa vilka resurser som avsätts för att de skall kunna förverkligas. Vidare visar en särskild granskning av landstingens budgetdokument att de lokala planerna uppenbarligen inte har integrerats i landstingens budgetprocess. Mot bakgrund av den bristande informationen kring resurserna till primärvården i de lokala planerna har Läkarförbundet även gjort en enkätundersökning riktad till ekonomicheferna i varje landstingen. Ekonomicheferna ombads att fördela de totala nettokostnaderna för primärvård, läns- och regionsjukvård och övrig verksamhet för perioden 2001–2004. Endast nio landsting kunde redogöra för resursfördelningen till och med 2004. Dessvärre visar resultatet att landstingen inte tycks räkna med att göra någon särskild satsning på primärvården de kommande åren. Total resursfördelning åren 2001–2004 i nio landsting Mellan åren 2001 och 2002 sker en svag ökning av resurserna till primärvården i förhållande till övrig verksamhet, från 16,3 till 17,7 procent. Under åren 2002–2004 bedöms resurserna ligga konstant på knappt 18 procent. Det är naturligtvis svårt att se hur primärvården ska kunna utvecklas enligt intentionerna i den nationella handlingsplanen med denna knappa resursförstärkning. Sammanfattningsvis anser Läkarförbundet att landstingen måste bli bättre på att formulera mätbara och relevanta mål för tillgänglighet och läkartäthet samt konkreta åtgärder för att nå dessa. Vidare anser förbundet att Socialstyrelsen bör överge studien av de lokala handlingsplanerna i landstingen och istället koncentrera den löpande uppföljningen på hur tillgängligheten, kontinuiteten och resursfördelningen utvecklas i olika delar av landet. Detta kräver dock att regeringen i budgetpropositionen förtydligar och lyfter fram de nationella mål som ska gälla för primärvården och som Socialstyrelsen ska koncentrera sin uppföljning på. Arbetet med den nationella handlingsplanen riskerar annars att bli en manifestation i innehållslösa ord. Primärvården är värd en bättre framtid! Susann Asplund Johansson |