Debatt
Byråkratisk prestationskrävande åtgärdstaxa eller enkel kapitering?

I förslaget till ett nationellt familjeläkarsystem föreslås att en stor del (50%) av intäkten till familjeläkares mottagning ska bestå av åtgärdstaxa.

I samma förslag betonas vikten av en god arbetsmiljö, vilket lär bli svårt att få till stånd om ökad åtgärdstaxa ska införas. Vad som förvånar är att förslaget om ökad åtgärdstaxa kommer från professionen själv. I Distriktsläkaren nr 6–2002, listas fördelar och nackdelar med en hög kapitering vis-avis en hög åtgärdstaxa.

Nidbilden att man bara sitter och rullar tummarna och får betalt utan att göra något, har ingen motsvarighet i verkligheten. För det finns väl ingen mottagning som låser dörren sen de fått sin kapitering? Patientkraven/trycket brukar se till att man får arbeta, och man får i högsta grad betalt för vad man gör. Man sköter en patientlista med allt vad det innebär. Ett givet definierat ansvar för en viss befolkning, "lätta" som "tunga", reglerat via avtal med beställaren.

Kvalitetsuppföljning bör vara lika svår/lätt i detta system som i det med åtgärdstaxa. Risk för överlistning finns ej, beställaren sätter ett tak, vilket redan sker i de områden där kapiteringsprincipen råder idag. Finns för övrigt redan i den nationella taxan.

Kapiteringsprincipen är enkel och går ej att manipulera. Går att reglera lika lätt via avtal som åtgärdstaxa. Noggranna avtal är alltid viktigt, dock ingen detaljstyrning. Kräver dessutom bara en liten administration, både lokalt hos familjeläkaren samt hos beställaren.

En mottagning kan växa ohämmat om inget tak läggs, nämns som en fördel med årgärdstaxan. Hög produktion likställs med hög inkomst. Att det inte skulle läggas ett tak är naivt att tro. Ovanför taket tvingas vi sen arbeta i alla fall, för en betydligt mindre peng eller ingen alls. Stänga mottagningen och ta ledigt när taket är nått (som vissa mottagningar som arbetar på nationella taxan) lär vi inte tillåtas göra.

Med ökad åtgärdstaxa blir det dessutom betydligt svårare att lägga en budget, på grund av osäkerheten kring åtgärdsintäktssidan.

Den ökande arbetsbelastningen i områden med större social ohälsa bör kunna lösas via lokala tilläggsåtaganden.

Känns lite som kejsarens nya kläder. Ser framför mej husläkare som springer allt fortare och jagar pinnar för sin försörjning. Dessutom öppnar detta för en manipulation av systemet och åtgärdsglidning. Patienten glöms bort, mottagningens intäkter blir viktigare. Alla vill ju öka mottagningens intäkter, eftersom det i slutänden kommer att påverka den egna lönen. Kommer att kunna innebära lönesänkningar och otrygghet, om man inte orkar med detta jagande.

Och hur blir det med möjligheter till barnledighet, forskning, tjänstledigheter till exempel? Och vad händer vid sjukdom? Hur går detta ihop med framtida nyrekryteringen till allmänmedicinen? Konkurrensneutraliteten mellan privat och offentlig verksamhet, gör att även de familjeläkare som idag har en fast inkomst i offentlig verksamhet, kommer att kunna se sina löner sänkta i framtiden om man inte springer fortare (vilket ju alltid varit ett hot för privat verksamma familjeläkare). Är alla nuvarande och blivande familjeläkare medvetna om detta?

Argumentet att kapitering är prövat till 100% och åtgärdstaxa till 100% om man arbetar på den nationella taxan, är felaktigt. Där jag arbetar idag (en mottagning med ersättning enligt kapiteringsprincipen) består våra intäkter till cirka 70% av kapitering samt till knappt 30% av patientavgifter (="pinnar").

Om vi skulle införa åtgärdstaxa (till 50% av den totala intäkten som jag uppfattat förslaget) innebär detta ett ytterligare "jagande" av pinnar. Är inte detta alltid vad vi sagt oss vara emot? Vi skulle behöva anställa en kontorist för att administrera detta. Landstinget/beställaren måste också anställa många fler administratörer för att sköta detta (på landstingsnivå jublar man förstås över detta förslag). Det finns en viss summa pengar destinerade (förhoppningsvis) för primärvården, oavsett om vi har åtgärdstaxa eller ej. Är det till detta som vi vill att de eventuella framtida medlen till primärvården ska gå?

I vissa fall kan det naturligtvis vara önskvärt att visa på vad vi gör. Till exempel telefonrådgivningen, där medicinska beslut fattas, recept skrivs ut och medicinska utredningar många gånger initieras. Men därifrån till att ersätta vissa besök enligt tidsåtgång/diagnos eller dylikt öppnar för en enorm byråkrati som kommer att innebära att både ekonomiska och personella resurser läggs på fel ställe.

Grundprincipen i förslaget om nationellt familjeläkarsystem är nog bra, men låt oss slippa jagandet av pinnar!

Margaretha Buhre
spec. allm. med.
Täby Centrum Doktorn