Vi har nu levt med den nationella handlingsplanen under ett år. Riksdagen tog beslutet november 2000. Under det gångna året har det pågått ett arbete framförallt på den lokala nivån.
Varje landsting har tagit fram en egen handlingsplan där man skall påvisa hur man tänker förverkliga idéerna i handlingsplanen. Detta arbete har stor betydelse för hur den framtida primärvården kommer att gestalta sig. Såväl DLF som SFAM har lokalt försökt att påverka arbetet.
På central nivå har utredningen om det familjemedicinska institutet (FAMMI) slutförts. Utredningsarbetet skedde i högt takt och man har i november 2001 framlagt en proposition till riksdagen, som förväntas fatta beslut under vårvintern. I stort kan man säga att propositionen ansluter sig till innehållet i utredningen.
Den 17 december 2001 arrangerades en konferens i Stockholm med rubriken ”Ett år med nationella handlinsplanen för hälso- och sjukvården”. Arrangörer var Socialdepartementet liksom de båda kommunförbunden. Exakt två år tidigare hade man en liknande konferens. Vid den tidpunkten stod man just i startgroparna för arbetet med den nationella handlingsplanen.
Konferensen samlade ett stort antal deltagare såväl från professionen som politiker och sjukvårdsadministratörer.
Lars Engqvist inledde konferensen. Han menade att relationen mellan sjukvårdens olika delar ofta diskuteras i sjukvårdsdebatten. Man kan i debatten urskilja två extremåsikter: Hela sjukvården är en stor galleria, där varje medborgare får exakt välja vad han/hon vill. Den andra åsikten är att man har en primärvård – en basal hälso- och sjukvård, som har en rådgivningsfunktion. Engqvist menade detta är speciellt viktigt i tider med snabb medicinsk-teknisk utveckling. Han betonade att det finns en politisk enighet om att man verkligen skall ha en basal hälso- och sjukvård och att handlingsplanen inte är en plan enbart för primärvården utan för hela hälso- och sjukvården.
Lars Isaksson i Landstingsförbundet såg handlingsplanen som en viktig markering för att få en egen fast läkarkontakt. Han betonade också vikten av att utveckla samarbetet inom vården och efterlyste en bättre samverkan mellan kommun/landsting. Han hoppades att man skall tänka nytt och förändra sitt arbetssätt.
Kommunförbundets ordförande, Ilmar Reepalu, framhöll vikten av en fungerande vårdkedja och han menade, att tillgängligheten är en överlevnadsfråga för primärvården.
Under dagen presenterade också Socialstyrelsen tankarna kring den utvärdering, som man fått regeringens uppdrag att genomföra. Man kommer i utvärderingen att koncentrera sig på patientfaktorer som tillgänglighet, väntetider, kontinuitet m.m. Däremot kommer man inte att göra någon ekonomisk utvärdering av handlingsplanens genomförande. Man kommer i utvärderingen att använda många av de källor som redan finns idag.
Dagen avslutades med en debatt mellan företrädare för olika landsting och de centrala politikerna. Många frågor ventilerades – inte minst rekryteringsfrågorna. Intressant var att Lars Engqvist i sin avslutning betonade att arbetet i primärvården måste bli roligare och vara välavlönat!
Dagen bjöd väl inte på några stora nyheter. Det kändes som positivt att de tre tunga politikerna ändå så starkt betonar vikten av att genomföra tankarna i handlingsplanen. Man betonade mycket starkt vikten av en basal hälso- och sjukvård. Det som känns som oroande är att den utvärdering som görs, inte gör någon analys av hur resurserna (försvarspengarna) används i de olika landstingen. Man känner en viss rädsla för att dessa hamnar i de ”svarta hål” som många landsting har problem med. Det är också intressant att se vad den av Socialdepartementet nyligen beslutade utredningen om en handlingsplan för den slutna vården, kommer att innebära. Roger Molin på Landstingsförbundet betonade att den största ”fallgropen” vid genomförande är otålighet. Man kan inte ändra strukturen på något år.
Även om vi kan dela denna uppfattning i vissa delar tror vi det är av utomordentligt stor vikt att vi lokalt fortsätter att bevaka dessa frågor och försöker påverka våra beslutsfattare så att vi får en förstärkning av primärvården på ett sådant sätt att den verkligen blir basen i den svenska hälso- och sjukvården.

Carl-Eric Thors 
Ordförande DLF