Under de senaste åren har begreppet stafettläkare verkligen blivit en realitet. Det har varit en debatt i media om detta. Man har ifrågasatt detta fenomen. Men när man gör detta är det viktigt att försöka förstå de mekanismer som ligger bakom detta. Läkarstafetter har ju funnits inom många specialiteter men i dagsläget är det kanske mest utbrett inom allmänmedicinen.

Vi har på denna plats många gånger diskuterat krisen i primärvården och därvid kommit fram till att arbetsmiljöfrågorna är en viktig orsak till detta. Arbetsbelastningen är hög och man känner att man inte riktigt orkar med detta i längden. Dessutom finns det en brist på specialister i allmänmedicin, vilket delvis beror på att huvudmännen i mitten av 90-talet ej inrättade ST-tjänster i allmänmedicin i tillräcklig omfattning. Det är de som då skulle ha utbildats som idag skulle ha varit färdiga allmänläkare.

Det är viktigt att behålla de läkare man har i primärvården. Det gäller därför att göra hela arbetssituationen attraktiv. Arbetsmiljön är viktig, men lönen är en annan viktig faktor. Lönen är säkert det mest konkreta beviset på uppskattning.
Under den senaste avtalsperioden har det nya lönesystemet haft genomslag på många håll. Arbetsgivarna har blivit medvetna om att allmänläkare är en bristvara. Man måste helt enkelt betala mera! Det förefaller ibland märkligt att man kan ha dyra lösningar med stafettläkare men vill ej höja de fast anställda läkarnas löner.

Stafettläkeriet måste ändå anses vara en nödlösning. Primärvården skall präglas av kontinuitet och lättillgänglighet samt en god kännedom om patienten. Av naturliga skäl kan ingen stafettläkare uppfylla dessa krav. Men stafettläkarna är ändå en nödvändig lösning på många håll. Utan deras hjälp skulle man kanske tvingas att helt stänga vårdcentralen.

För att primärvården och allmänmedicinen skall kunna leva upp till målen och kraven måste man se till att läkartjänsterna bemannas av specialister i allmänmedicin och att dessa får sådana villkor att man orkar stanna kvar på sin tjänst. Man måste få en god arbetsmiljö, som präglas av en bra lön, rimlig arbetsbelastning och möjligheter till kompetensutveckling liksom möjligheter till FoU-arbete. Det är mycket angeläget att dessa frågor diskuteras på lokal nivå. En avtalsrörelse är på gång. Enligt den nyligen antagna nationella handlingsplanen skall varje landsting inkomma med planer hur man skall organisera sin primärvård. De pengar som följer med detta beslut måste komma primärvården till godo och får ej hamna i landstingens ”svarta hål”. Vi måste på det lokala planet betona detta i våra kontakter med lokala politiker och tjänstemän. De lokala revisionsförhandlingarna är också ett bra tillfälle att diskutera detta. Våra representanter i de lokala läkarföreningarna har en viktig och tung uppgift!

I den debatt som idag finns kring stafettläkeriet är det viktigt att ej ”skjuta på pianisten”. Det är inte stafettläkarnas fel eller läkarnas fel att detta fenomen ökar i omfattning. Det yttersta ansvaret för såväl arbetsmiljöfrågor, lönefrågor som utbildningsfrågor ligger hos arbetsgivaren.

DLF har under de gångna veckorna skickat en enkät till ett urval av våra medlemmar där vi önskar kartlägga omfattningen av stafettläkeriet inom vår kår. Vi kommer att redovisa resultatet i denna tidning och på vår hemsida så snart det föreligger.

Carl-Eric Thors
Ordförande DLF