Symposiet ägde rum i sensommarfagert Jönköping. Det samlade ca 200 kvinnor från hela landet och även några från våra nordiska grannländer. Programmet hade även lockat en handfull män främst från det egna landstinget.

Fler kvinnliga läkare hade önskat deltaga men hade fått avslag på sin ansökan av sina klinikchefer som ansett mötet för udda (bara kvinnor) för att tillstyrka det trots inlämnande av programinnehåll! Man kan fråga sig om detsamma inträffat om samtliga föreläsare och deltagare varit män, men samma program stått på agendan?

Efter välkomsthälsning av Lotta Larsdotter, ordförande i KLIV höll landshövding Birgit Friggebo invigningstal och berättade om historiska händelser och aktuella näringsgrenar ifrån sitt län Jönköping. Hon uppgav att det fanns de som påstod att länsbokstäverna FHG i Småland stod för Frikyrklig (Jönköping), Gammalkyrklig (Växjö) och Högkyrklig (Kalmar). Hon hänvisade till den berömda Gnosjöandan som karakteriserades av att man bildat nätverk som hjälper och stöttar varandra även om de ibland konkurrerar med samma prylar. I Gnosjö äger var 30:e person ett industriföretag. Hon avslutade med att anknyta till symposiets tema och framhålla att hon ansåg att de som möter patienterna måste vara de som i huvudsak organiserar vården.

Eva Zeuthen Bentsen från Handelshögskolan i Köpenhamn berättade utifrån sin avhandling om dansk sjukhusledning under rubriken "Sjukhusledning i Danmark – en berättelse om ett gemensamt ledarskap men uppdelat i fack. Historiskt hade man i Danmark tre parallella sjukhusledningar: en sjuksköterske hierarki som ansvarade för vårdavdelningarna, en administrativ hierarki som ansvarade för ekonomi, kök och tvätt samt ett överläkarråd som främst ansvarade för läkares utbildning och för forskning. Det fanns inget samband mellan dem som beviljade pengarna och dem som brukade dem. Danmark valde att förändra till en modell som de är ensamma om i Europa. Samtliga hierarkier fördes samman under ledning av en trojka bestående av en sjukhuschef, en sjuksköterskechef och en läkarchef. Denna modell spreds sedan raskt över hela Danmark.

Vad gjorde att denna modell spreds raskt? Ja, den var inte utvärderad. Eva framhöll att det avgörande var att modellen hade legitimitet. Det var viktigare vad som skrevs om modellen än vad som egentligen pågick. Man härmar andra organisationsmodeller, när man behöver något nytt, utan att egentligen titta efter vad man själv behöver. Trojkan innebär att maktbalansen mellan de olika grupperna – aktörerna måste upprätthållas. Maktrelationen mellan dem avgör vad som kommer på agendan. Läkarna i Danmark har hitintills inte fokuserat på ledningsfrågor och är därför inte bra i trojkan på att sätta dagordningen. Ekonomistyrning och sjuksköterskorna får mycket makt. Evas uppfattning var att den ändrade ledningsstrukturen inte varit av någon avgörande betydelse för patientvården. Hon menade drastiskt att ledningsstrukturen, som den nu är, inte har mycket med det dagliga arbetet att göra, utan snarast måste ses som ett spel för galleriet. Något desillusionerat avslutade hon med att det verkade viktigare att man gjorde något än vad man gjorde i offentliga organisationer.

Hon efterlyste evidencebaserade organisationsförändringar.

Carola Grönhagen-Riska, verksamhetschef och docent på njursektionen vid Helsingfors universitetssjukhus, talade om sin syn på ledarskap. Hon menade att den enda som förstår verksamhetens medicinska mål är läkaren, men samhällets målsättning med vården och krav har inte definierats eftersom samhället inte kan och läkarna inte vill göra det. Läkarna borde diskutera prioriteringar i vården mera. Trots allt är kärnverksamheten i sjukvården inte organisation. Medicinen utvecklas och kräver kontinuerliga omställningar men det finns inte kraft att verkställa ständiga administrativa organisatoriska förändringar. Kärnverksamheten måste fredas.

Utifrån sin egen karriärgång talade hon om ledarskapets för- och nackdelar. Till nackdelarna hör att yrkesrollen är diffus och omgivingens respekt minimal. Eftersom man inte har direkt patientarbete får man mindre arbetstillfredsställelse. Allt medan man stiger i graderna försvinner tidigare yrkeskontakter och kamratförhållanden. Så småningom finns ingen återvändo på grund av förlorade yrkeskunskaper och av psykologiska skäl. Den politiska ledningen är oberäknelig och dess målsättning varierande. Till fördelarna med ledarskapet hör möjligheten att påverka, nya yrkeskontakter och dialog med andra yrkesgrupper. Men incentiven måste stärkas för att läkare aktivt ska söka ett ledarskap. På frågan om hon tyckte att ledning borde vara en specialitet bland andra, svarade hon nej. Läkare underordnar sig inte gärna läkare, som inte har goda kunskaper. Den, som leder verksamheten, måste veta åt vilket håll verksamheten är på väg.

Barbro Dahlbom-Hall, välkänd konsult och utbildare i chefs- och ledningsfrågor är även medicine hedersdoktor vid Uppsala universitet, vilket hon sade sig vara mycket glad och stolt över. Hon tittade ut över den övervägande kvinnliga församlingen och sade att hade ni varit litet latare under er studietid, hade ni mått bättre idag! Humanismen måste få komma tillbaka. Läkarkåren har glömt att utbildning och utveckling inte är samma sak.

Läkarna har under åren fått inpräglat i sig att de aldrig kan tillräckligt. Men någonstans måste man förstå att man kan tillräckligt och börja handla. Därefter är det lusten som ska visa på målen och valen.

Personligheten har stor betydelse för ledarskapet. De övervägande flesta läkarna skulle kunna utvecklas till goda ledare men de utsätts för destruerande krafter under utbildningen.

Under 70-talet fanns en myt att de som blev chefer var de som var dåliga som läkare. Hon bad församlingen reflektera över vad ett sådant synsätt har inneburit för ledarskapets rekrytering. Hon frågade: "Vad händer i en organisation som rekryterar oerhört begåvade personer men som sedan inte tar hand om dem?" Hon svarade själv: "Den kommer att präglas av dåliga relationer".

Kvinnliga läkare borde för att uvecklas lära sig att stå ut med olikheten och inte försöka relatera till sjuksköterskor och administratörer. Manliga läkare borde lära sig mera om sig själva och lära sig att arbetet inte är samma sak som livet.

Kerstin Wigzell, generaldirektör på Socialstyrelsen, reflekterade över begreppen samexistens och samverkan.

Kommun och landsting har inte kunnat samarbeta om äldrevården. Hon är därför tillsatt som enmansutredare för att utreda möjligheterna till förbättring av äldrevården. Direktiven är fria, dock får hon inte föreslå någon omfattande huvudmannaförändring. Samexistens finns i Europa. "Om ni i ert land inte lägger er i vad vi gör, ska vi inte lägga oss i vad ni gör". I Sverige ansåg hon att olika myndigheter uppnått samexistens men ej samarbete.

Hon ställde retoriskt frågan, vad väldigt decentraliserade budgetramar betyder för samarbetet.

Socialstyrelsens framtidsvision uppgav hon vara närsjukvård med vårdcentraler inte bara bemannade med allmänmedicinspecialister utan även med andra specialister. Det totala antalet specialiteter borde enligt hennes mening minskas. Församlingen vittnade om att konsulter ut från sjukhusen och in i sjukhusen fungerade bra idag. Erfarenheter från 70-talet visade emellertid att specialister med tjänst ute i primärvården hade svårigheter att behålla sitt specialistkunnande och därför var svårrekryterade. Kerstin Wigzell var dock inte orolig utan menade att det var skillnad nu, eftersom primärvårdens status var annorlunda.

Ylva Almqvist Fritz är legitimerade psykolog och psykoterapeut. Hon har arbetat med ledar- och verksamhetsutveckling både i offentlig förvaltning och näringsliv, såväl i Sverige som internationellt. Liksom Kerstin Wigzell hade hon den otacksamma uppgiften att tala strax efter lunchen, en tid som hon påstod brukar kallas paltcoma i Norrland. Hennes tema var förändringar, när de sker och vad som händer individer som utsätts för dem. De flesta av oss förändras när vi själva vill och vi förändrar oss hela tiden. Vi har en idé om att det är genom information vi förändrar människor. Om man tror att bästa sättet är att genomföra förändringar är att låta verksamheten jämföras med en cockpit där piloten med ledning av kontroller och blinkande lampor stiger mot allt högre mål, speglar detta handlandet. Man förlitar sig på regler istället för individer, som därför blir utbytbara utan att det stör organisationen. När vi människor utsätts för en önskad förändring känner vi tillhörighet och njutning. Vi blir expansiva, generösa, kunskapssökande och kreativa. Vi känner kompetens och värdighet. Livet får en mening.

Men när vi utsätts för förändringar som vi inte är med på reagerar vi alla mer eller mindre med existentiell ångest och övergivenhet. Vi blir snåla och börjar räkna pinnar och passiva.

Vi känner oss inkompetenta, maktlösa och kränkta och reagerar genom att motarbeta, kanske till och med sabotera förändringen. Det hela känns oväsentligt och meningslöst. Många är de förändringar som inleds med att projektgrupper tillsätts och som arbetar ivrigt bara för att finna när de kommit i mål, att allt redan är beslutat.

Förändringar skulle emellertid inte behöva upplevas som så hotfulla, om man bara kunde få människor att inse att arbetet inte är det enda i världen!

Berit Högman talade om politikerns uppgift. Litet självironiskt frågade hon sig om det var så att kvinnor nu blev insläppta i politiken för att den blivit en krisbransch? Manliga politiker säger ofta att politik är att vilja. Själv menade hon att politik var att tänka i ransoneringstermer. Alla behöver under någon del av livet ta del av samhällets institutioner som sjukvård, skolor och omsorg, men olika individer kan behöva olika stor del

Ju mer kunskap det finns i samhället ju fler särintressen måste jämkas samman. Våra värderingar förändras och därmed resultaten av dem. Det som upplevdes som riktigt på 30-talet är förskräckligt idag. Det måste vi leva med. Politikerna ska tala om för verksamheten: Vad den ska göra, vad syftet är och vad det får kosta.

Verksamheten ska besluta hur, dvs hur verksamheten ska organiseras och hur vi ska göra för att uppnå måluppfyllelsen. Hon menade att tjänstemän i alltför hög grad fungerat som ett filter mellan professionen och politikerna. Så ska det inte vara. De ska istället fungera som hjälp och understöd till organisationen.

Margareta Palmgren, sjukgymnast och chef för Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm inledde med
att sammanfatta föregående talares budskap och fortsatte med att det nya ledarskapet skulle leda till bättre kundfokus och bättre framförhållning genom omvärldsanalys.
Ledarskapet ska visa sig i handling.

Boel Andersson-Gäre var moderator för mötet tillsammans med Margareta Palmgren. Hon tyckte att det fortfarande behövs särskilda kvinnomöten men påpekade att hon uppfattade församlingen lika heterogen som vilken annan grupp människor som helst.

Kvinnor, sade hon, är ingenting man buntar ihop och säger att de är en särskild art. Dock tyckte hon sig märka en skillnad på detta möte, när det talades om framtiden, ingen hade nämnt ordet IT. Som fritidspolitiker ville hon framhålla att inte heller politiker är en särskild människoart!

Eva Persson hade redan vid middagen kvällen innan vållat succé med sin värmländska humor. Hon var inte mindre fängslande och roande, när hon dagen efter talade allvar till församlingen. "Makt", sa hon, "det är att behålla det, en tycker om". Under sin karriärgång upp i bankvärlden hade hon upplevt det bästa stödet från män. "Kvinnorna, di sa, att det kommer aldrig att gå"! Det finns för mycket förändringsrädsla hos många kvinnor, tyckte hon.

Många skyller på brist på tid. Men vi har lika mycket tid, som vi alltid har haft. Det är livet som går för fort. Vi måste göra något åt vår tidsuppfattning. Själv valde hon att hoppa av sin karriär efter 22 år och började ägna sig åt barn. Hon ville ta vara på tiden. "Hur många av er", frågade hon församlingen, "tror att ni var förutbestämda till att jobba för landstinget. Nä, det blir som det kommer. Men det är inte meningen med livet!"

Vi lägger för mycket ansvar på oss för alltihop. Varje människa har en skapande kraft. Det vi har gjort hitintills har inte varit förgäves. Det har givit erfarenhet. Men man borde göra något mer för att få ett rikare arbetsliv.

En stor del av svenska folket håller på att arbeta ihjäl sig. Man ska jobba med det som ger en kraft. Det ger mycket tillbaka. Den dagen man slutar skratta, då lever man farligt. "Bryt mönster", uppmanade hon. Före 90-talet var trygghet lika med en anställning. Nu är trygghet lika med den kunskap och det sunda förnuft man har.

Anna Geirsdottir, allmänläkare i Reykjavik, pratade om isländsk primärvård i förändring. Tyvärr missade jag det framförandet och likaså Charlotte Haugs, med.dr och rådgivare åt Norges helsetilsyn, som hade rubriken: "Mindre makt till läkarna, mer makt till ekonomer och patienter – räddning eller olycka för sjukvården?", på grund av bristfälliga flygförbindelser hem på lördagar för oss, som bor utanför Stockholmsregionen.

Sammanfattningsvis ett mycket stimulerande möte med mycket tänkvärda budskap från föredragshållarna. Gemensamt för alla talare var, att de hade förmåga att fånga uppmärksamheten hos auditoriet även efter lunch på ett både underhållande och pedagogiskt sätt. Man kan fundera över om det berodde på att det var kvinnor som talade för kvinnor och att språkbruket därför gjorde budskapet lättförståeligt för auditoriet? Det vore intressant att veta om det fåtal manliga kollegor, som var närvarande, hade lika lätt att ta till sig budskapet?

De social arrangemangen var också utmärkta. Det startade redan på torsdag kväll med en kontaktskapande, avslappnande buffé i Jönköpings äventyrsbad. På fredagen erbjöds de som så önskade en sightseeing per buss runt i Jönköping med guidning av en kunnig primärvårdskollega. Kvällen avslutades med en god middag i Stora hotellets spegelsal där underhållning av de manliga sångarna Viba Femba från Uppsala orsakade stort jubel.

Bordsplaceringen medförde att det stora antalet unga läkare på AT och ST-nivå kunde utbyta tankar om karriärval och dylikt med sina äldre kollegor, vilket tillfälle de gjorde flitigt bruk av.

Kvinnliga läkare i Vätternbygden har med detta mötet verkligen utmanat den som tar upp deras fallna mantlar och anordnar nästa nordiska möte för kvinnliga läkare!