Så kom det då, 2000-talet, och olyckskorparna fick fel. De enda buggar som förekom vid 12-slaget på nyårsnatten, var de som framfördes på dansgolven runt om i världen.

På något sätt känns millenniumskiftet som ett reningsbad. Vi lämnar något gammalt bakom oss och går in i en för oss helt ny och obekant fräsch framtid. För mig och alla andra, som arbetar i Västra Götalandsregionen, kan detta inge en stilla förhoppning om en ljusnande framtid. Mycket sämre än det var under 1900-talets sista skälvande år kan det nämligen inte bli. Den politiska ledningen svajar betänkligt med en borgerlig majoritet på endast ett mandat, där ett missnöjesparti utgör vågmästare, ekonomin är inte i balans. Sjukhusen blöder trots att man pumpar in 100-tals miljoner med jämna mellanrum. Primärvården beräknas sakna 130 miljoner för att kunna bedriva samma verksamhet i år som förra året. Det administrativa systemet är utspritt. Själva regionledningen finns i Vänersborg, hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Mariestad, men hälso- och sjukvårdsdirektören med stab sitter i Skövde. Dessutom finns det 10 lokala beställarnämnder med sina kanslier utspridda över regionen vars uppgift är att beställa primärvård och tandvård för tillsammans knappt 4 miljarder kr.

Under förra våren arbetad regionen fram ett personalpolitiskt program "På gemensam grund" där slutklämmen i dokumentet låter som följer…

"Sammantaget ger detta möjlighet för Västra Götalandsregionen att uppfattas som...

En av Sveriges attraktivaste organisationer att arbeta i och utvecklas inom

– En organisation där människor känner sig sedda och hörda, dit man gärna söker sig och gärna vill vara kvar."

Och vad händer innan trycksvärtan ens har hunnit torka? Jo, chefstjänstemännen flyr hals över huvud. Sahlgrenska Universitetssjukhuset har under de sista fyra åren haft sex sjukhusdirektörer och tjänsten är för närvarande återigen ledig.

Hälso- och sjukvårdsdirektören i Skövde fick nog efter knappt ett halvår och blev i stället landstingsdirektör i Halland, när den tidigare direktören där blev sjukhusdirektör på Sahlgrenska. Men bara efter några månader fick den nyblivne landstingsdirektören sparken efter att ha kommit i onåd hos landtingsstyrelsens ordförande, tillika hustru till den nyblivne sjukhusdirektören på Sahlgrenska, som i sin tur efter drygt ett halvår sade upp sig efter att ha blivit förbannad på sjukhusets politiska ledning. Tillförordnad direktör på Sahlgrenska är nu han som var tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör i Skövde (efter han som flyttade till Halland, ni minns), och som ju kunde frigöras när Johan Calltorp kallades till denna tjänst.

Regionens högste tjänsteman – Regiondirektören – tackar nej till fortsatt mandat och går istället över till Röda Korset.

Sjukvårdsstyrelsens ordförande tvingades sluta efter intern kritik och efter mycket politiskt käbbel fick en moderat från Strömstad motvilligt ta denna plats.

Läkarna flyr, vilket i och för sig inte är något unikt för Västra Götalandsregionen, men det är ändå anmärkningsvärt att den största vakanssituationen finns i Skaraborg som för 15 år sedan sågs som en förebild i Sverige för utbyggd, välfungerande primärvård.

Varför går det då så snett? Ingen har några invändningar mot slutklämmen i regionens personalpolitiska program. Det beskriver en organisation som alla skulle vilja verka i, men som samtidigt är så svår att känna igen sig i och som få idag tror kommer att kunna förverkligas under överskådlig framtid. Organisationen är för stor, avstånden mellan beslutsfattarna är för långa och det är alltför många inblandade i det som är allmänmedicinens kärna – mötet.

Mötet mellan doktorn och patienten. Det är här det utspelas något som är av fundamental betydelse för om patienten skall bli frisk eller åtminstone känna sig friskare och nöjdare med sin tillvaro, samtidigt som doktorn upplever en arbetsglädje med vad han/hon uträttar.

Det finns inget personalpolitiskt program som kan ersätta detta. Mötet går inte att organisera fram och ju större organisationer man tillskapar, desto längre avlägsnar man sig från kontakten människor emellan och den läkande kraft som finns däri.

Min förhoppning är att 2000-talets första år skall kännetecknas av makthavarnas insikt i, att småskalighet och kontakt människor emellan leder till en för patienten betydligt bättre vård samtidigt som det ger en arbetsglädje i paritet med det personalpolitiska programmet.